It scares ME TOO

Det slår mig att jag gått runt i fyrtiotvå år och tänkt att jag haft tur!

Tur att jag aldrig blivit våldtagen!

Som att den risken alltid varit självklar,

 att jag skulle kunna bli det.
För det hotet ligger alltid mer eller mindre över en kvinna.

Däremot har jag aldrig tänkt tanken att en kille/man skulle ha oturen att bli våldtäktsman.

Det är snarare ett val.

Ett förbannat dåligt och omänskligt sånt!

Dock har jag, som så många andra, också blivit antastad.

Haft ovälkomna händer på min kropp.
Som dykt upp på arbetsplatser, fester och säkert på andra ställen som jag inte längre minns.
Jag har blivit förföljd på en tågstation,
känt att varje steg jag tagit varit bevakade.
Och den gången, mitt på ljusa dagen,
har jag många gånger undrat,
vad som hänt om jag inte varit så snabb på att lämna stationens toalettområde
och halvsprungit upp till min väninna på perrongen.
Och när jag tänker tillbaka på det,
så tänker jag fortfarande att jag hade tur....

Jag ser två barn i yngre skolåldern.

En flicka och en pojke som leker.

Där leken inte är på lika villkor,

och där pojken är den som har övertaget.

Jag ser att han tar tag i henne och håller fast henne mot sin vilja.

Hela hennes kropp och ansiktsuttryck skriker nej

och hon hinner säga SLUTA tre gånger innan jag hinner fram och hjälpa henne loss.

Jag vet att det finns människor som tycker att jag är ett extrem på den här punkten.

Att jag inte borde dra några paralleller och se honom som en framtida antastare.

Det gör jag inte heller.

MEN-
 jag anser det att det är mitt vuxna ansvar att berätta för de båda att 

SLUTA ALLTID BETYDER SLUTA!

Och att ETT NEJ ALLTID ÄR ETT NEJ!

Framförallt med tydlighet inför pojken.
För vi måste börja där.
Och aldrig vifta bort med att "kärlek börjar med bråk".
Vi måste vända det här.

Because it really scares ME TOO.