En fotograf sover aldrig

De där små liv-en, kan jag stolt titulera mig moster till.

Den ena mod-ellen poserar vant och gör som hon blir tillsagd.

(hon har varit med förr kan jag säga)

Den andra, piper iväg så fort hon ser mig och min kamera.

Och går knappt ens att muta sig till, med rejäl påse lördagsgodis.

Men ibland lyckas jag.

Kanske inte att få båda två att titta in i kameran.

Men iallafall få med båda på en och samma bild.

Och jag tänker att det är inte det som är det viktiga.

Att titta in in i gluggen.

Det är inte kameran. 

Eller objektivet som är det viktigaste.

Eller gyllene regeln.

Det är känslan.

Tillfället.

Och ljuset.

Det händer ibland att jag får höra att jag tar fina bilder.

(det där ju väldigt roligt. Och väldigt subjektiv)

Men det händer ju också att jag får höra att jag har en sån dyr, fin och bra kamera.

Ja jag har en fin kamera.

Absolut inte den nyaste.

Och visst kan man ta andra sorters bilder med den,

 än med en pocketkamera från nittiotalet.

Men man blir inte en bra snickare bara för att man har en bra hammare.

Eller Björn Borg, bara för att man har ett grymt tennisracket.

Eller....eller...

Eller Sveriges mästerkock för att du har den vassaste kniven i lådan.

Det är som allting annat.

Övning ger färdighet.

Och intresse ger fördel.

Det sägs att man behöver ta hundra bilder för att en ska bli bra.

Ibland tar jag en hel radda.

Och blir ändå inte nöjd.

För det gäller att vara på sin vakt.

Att som fotograf aldrig sova.

För det är när du minst anar det

 som tillfället dyker upp.

Och känslan.

Amen.