På gränsen till ohövligt

Det är en aningens snopet det där,

att vakna till av orden "det är mulet i idag".

 Efter att ha haft två månaders konstant solsken.

Det är till och med på gränsen till ohövligt skulle jag vilja säga.

Att gömma sig på min första semesterdag.

Min första semesterdag som ska förgyllas av "Ståkkhålmarnas" återkomst.

De som är totalt svältfödda på sandstränder

och inte vill annat än hänga på en riktig strand och få bada.

Jo vi väntar på att värmen och lusten ska komma tillbaka.

Nästan en hel dag.

Vi hinner plocka hallon.

Fika.

Innan vi åker ner till Stora bryggan iallafall.

Tänker att de där ungarna nog inte är så kvistliga.

(herregud de brukar bada i vilket skitväder som helst när de hälsar på oss på Guldkusten).

Men en går tillbaka in mot land, utan att ens ha känt på vattnet.

Den andra doppar benen, 

innan han återvänder uppför stegen och mumlar nåt om att det är skitkallt.

Men den tredje, henne är det liv i.

Springer ut i vattnet.

Och inåt land.

Flera gånger.

Och poserar samarbetsvilligt när moster kommer med kameragluggen.

Jodåsåatt.

Och mina egna små ligister?

Jodå, dom badar såklart.

Slänger sig från bryggan.

Fast det isar i benen.

Men badar är vi åtminstone några som gör.

På årets första semesterdag.