Att försiktigt be om en andra chans

Jag springer.

Några svettiga kilometer.

Angör bryggan.

Och marinerar mig omsorgsfullt i grumligt havsvatten.

Det är underbart.

Att springa sig svettig.

Och belönas med dopp.

Min allra mest beroendeframkallande craving.

Efter mintchoklad.

Nån på bryggan viskar nåt om tjugoen grader.

Tjugoen grader?

I september!

Fast att vi haft en evighetslång sommar,

kan jag inte förstå.

Eller vill inte förstå.

Att allting har ett slut.

Och livet på bryggan kommer successivt suddas ut.

Jag vill inte ha november.

December.

Eller vinter.

Snöslask.

Och shit.

Jag vill inte ta på mig Michelintjocka kläder.

Ställa om klockan.

Eller dras in virusträsket.

Jag vill bara leva livet på bryggan.

Suppa på en vindsurfingbräda.

Vila öronen.

Äta glass.

Ha sovmorgnar.

Vila öronen.

Andas.

Och försiktigt be om en andra chans.

En andra sommarchans.

Och fler dagar på stranden....