Holy Guacamoly!

Det är eftermiddag.

En halvtimme kvar till helg.

Då telefonen i fickan ringer.

Det är ett av barnen.

Som undrar om han får följa med oss 

trassel-lång-håriga tjejer å fika innan vi klipper oss.

Det är så vi brukar göra.

Fika, i samband med frisörbesök.

Förut klippte vi oss samtidigt och fikade tillsammans alla tre.

Men när man snart är tolv år,

är varken frisörbesök eller fika med mamma högst upp på listan.

Så när han ringer och frågar,

frivilligt,

om han får följa med å fika (!?)

dansar mitt hjärta en dubbelsnurr.

Sådana där chanser.....

......mmmm! 

Sådana är det bara att omfamna öppna armar.

Och krama ur riktigt, riktigt ordentligt.

Det är fint det där,

att sitta på tremanhand och fika.

Trycka i sig en vaniljsnurra 

och inse att man är mer en Macchiatobabe,

än en lattemorsa.

Sammanfatta veckan tillsammans 

och se hur två kids förvandlas till galna sockertroll.

Vi har det fint ihop.

Iallafall en stund.

Innan jag blir med lugg.

På egen begäran.

För det är då det händer.

Det är då sockertrollen förvandlas till nåt annat.

Till nåt.....hmmm...mer mörkare.

Det är då jag får misstänksamma, tvivlande blickar.

Och kommentarer som.

Du var mycket finare innan! Fast du är fortfarande snyggare än Lena Philipsson

(Gud, man kan älska BigBro för den kommentaren fast att ingen annan skulle hålla med).

Du ser konstig ut, jag saknar ditt hår.

Nä, jag vill inte krama dig när du har lugg.

Men mamma, du kan inte gå in på Ica när du ser ut så där.

(kanske får jag dra en pappåse över huvudet tills det växt ut?)

Snacka om att känna sig "luggad"....

Holy Guacamoly!