Det är en konstig känsla jag har.
Att befinna sig i ett tyst och stilla hem.
Inga barn. Ingen man. Bara jag.
En känsla jag inte alls är van vid.
Fast promenader är visst bra för inflammtoriska tjejer som jag.
Så det anammar jag.
Passar på att sno åt mig en strandpromis. I solen!
För att känna mig lite mera normal. Och inte fullt så bortkommen.
6 kommentarer:
Fast det kan vara ganska så skönt också. Att varaktig ensam. Kram
Den tystnaden brukar vara påtaglig när man inte är van. Numera har jag vant mig eftersom jag jobbar hemifrån på fredagar.
Kram Lena
Ett tomt hus lät ju härligt,men inte kul att vara sjuk. Krya på dig!
Men vilken läcker bild!!! Vad är det du har fångat så snyggt?
Njut av stillhet.....
Kram
Underbar bild
Du är ju inte bortkommen, inte alls. Fast ibland kan ensamheten komma över en så plötsligt att man inte vet vad man ska göra...eller börja med rättare sagt. En promenad längs stranden i solen låter som ett utmärkt val!!! Kram
Skicka en kommentar