Jag funderar på det där ibland. Att helga vilodagen.
När jag sitter i bilen en söndag, på väg mot ett trångt Ikea. Som alla andra.
Eller när jag planerar inför kommande utvecklingssamtal klockan elva på kvällen.
Eller städar hela huset. Som idag.
Amen, är det verkligen så det är tänkt?
Att man drar runt med dammtrasan, blir tilldelad rollen som förskollärare (så passande)
och får passa dockan, klistrar fast en tätningslist och dessutom ska vara räddningscentral
och dela ut akuta 112-uppdrag till sonens och hans leksaksbilar. S.a.m.t.i.d.i.g.t!
Och det till ljudet av julsånger som dottern envisas med att spåttifajja.
Men vad var det för fel på att gå i kyrkan på söndagarna?
Uppklädd i sina allra finaste kläder.
Andas in och andas ut.
Slumra till en stund i bänken när prällen messar på lite för högtravande.
Vandra hemåt med familj och vänner och sen ta en eftermiddagsfika i bersån.
Andas in och andas ut.
Vara här och nu. Njuta av ledighet.
Istället för att stressa ihjäl oss och hinna så mycket som möjligt?
Jo, det är många frågor på det.
5 kommentarer:
Inga frågor på det. Det var bättre förr, definitivt! :) Kram
Jag tror du har rätt Nellie!
Kram
Ja håller med! Vårt konsumtionssamhälle tar nog kål på oss!
Carpe diem, måste vi tänka ibland!
Kram helena
Jaa du man kan ju undra. Varför är det så. Tyvärr har jag inget svar, bara att jag sååå känner igen mig.
Kram Lena
Visst är det lätt att stressa alldeles för mycket. Håller med fullständigt...det var bättre förr :) Kram kram
Skicka en kommentar