Gud, vad jag älskar den där väggen!

Feberfri dag.

Så jag smyger ut en runda runt kvarteret.

Njuter av ett kort miljöombyte.

Njuter av solsken och ljus.

 

Jag går förbi ödehuset. Det jag egentligen aldrig ser.

Förutom på våren. När träden och buskarna är kala.

Och blommorna vaknar till liv och kryper utanför tomtgränsen.

Ut mot vägens kant.

 

Där har hundratals snödroppar slagit ut.

Som att de försöker skrika ut att det är vår!

Jag behöver höra just dom orden.

Att det finns hopp. Att det finns tro.

Att det finns vår!

 

 

Några av dom får följa med hem!

Som en påminnelse, om vad som komma skall.

Och jag låter dom, som allt annat,

få förevigas framför den vackraste väggen vi har.

Den som ni kanske snart kommer se er mätta på.

Men inte jag.

Nä, för Gud vad jag älskar den väggen!