I tron om att ha varit dansare i ett tidigare liv.

Det var premiäruppvisning för lilla dansösen igår.

I den stora staden.

På den stora scenen.

 

 

Okej, jag hade föreställt mig att det skulle vara något extra.

Att den lilla skulle ha pirr i magen, men att hon ändå skulle älska det.

Att hon skulle vara underbar längst framme på scenen

(jo den positionen, hade hon skvallrat om sen länge)

I sin långa rosa prinsessklänning,

som vi tillslut insåg oss ha inneboende i utklädningslådan.

 

Men att jag nästintill skulle tappa andan av de stora tjejernas inledningsnummer.

Eller att jag faktiskt skulle börja gråta av stolthet och kärlek,

när vår lilla sessa, rak i ryggen, dansade runt på scenen.

DET hade jag inte räknat med.

 

Jag börjar tro att jag varit dansare i ett tidigare liv.

Och att det måste varit mig, hon ärvt denna egenskap av.

Även om man inte kan tro det, då jag brukar bjuda på fuldans numera.

Mest för att jag inte kan nåt annat. Längre.

Och så jag förstår varför jag alltid fascinerats av balett.

Detta trippande på tå. Knutar i nacken. Kjolar av hundratals tyllager som står rakt ut.

Och varför jag är så fäst vid Degas konstverk.

Eller så tydligt minns frukosten i Degas gamla lägenhet, där Helge Antoni bjöd mig och min väninna
(han var vän till hennes familj) på croissanter och kaffe latte med kardemumma

 nån dag efter min tjugofemårsdag.

 

Men dans alltså.

Jag trodde inte att jag skulle bli så där berörd

Det är så där så att jag hoppas att hon kommer fortsätta med det.

Att jag varje år får sitta där i publiken.

Känna mig breathtaking och inte kunna hålla tårarna tillbaka.