Ibland vet man inte riktigt hur man tänker.
Man tänker att det var längesen man bakade Kärleksmums
och att det nog kunde vara på tiden att få det gjort.
Och för att jag ska bidra med något till förskolans kakbuffé.
Sen visar det sig att det är Muffinsens dag!
Och då hade det ju varit trevligt att uppmärksamma denna dag med nåt slags toppigt bakverk i form.
Men det blir Kärleksmums.
Eller Majs vårrutor, som mamma brukade kalla dom när vi var små.
Sådana som var ett måste på varje kalas hemma hos oss.
Och sådana som man fick äta upp alla kanterna ifrån, som mamma skurit bort.
Det är sånt jag aldrig glömmer.
Hur vi fick en assiett med en hög av Kärleksmumskanter.
Som vi åt av, tills dom tog slut.
Ett sånt enkelt, litet minne från barndomen.
Som etsats sig fast.
3 kommentarer:
Ja, dom kanterna minns vi! Nu för tiden är det Fredrik som får dom sparade på ett litet fat.
Mmmm, kärleksmums, min absoluta favoritkaka alla kategorier.
Kärleksmums (eller Snoddas) är godare än muffins tycker jag så de där förskolebarnen ska vara glada de.
Skicka en kommentar