Att ha taxat in terminens första löneförmån

Lördag morgon vaknar jag upp med en tjyvtjock näsa.

Full av snor och i brist på luft.

Lil´sis säger käckt att "det är för att du haft för lite kläder på dig och har badat för mycket!".

Jag säger tyst till henne så att hon inte hör att "du har lyssnat för mycket på farmor ..."

Första veckan på jobb och jag har redan taxat in terminens första löneförmån.

Han-jag-är-gift-med brukar ha helt andra löneförmåner.

En fet pott där han får shoppa loss telefoner och datorer med.

Och om de når sina årliga mål, bjuds de på en nätt liten weekendresa.

Till nåt enklare ställe såklart.

Typ New York. Dubai. Eller nåt annat exotiskt ställe....

Jag uppnår mina mål mest hela tiden. 

Som jag är skyldig att göra, då jag ständigt känner läroplanspiskan smeka min rygg.

Löneförmån alltså. Same, same but hell so different.

Men jag klagar inte.

Vårterminens första helg belönades jag med magsjuka.

F.r.o.m.h.e.l.l!

Så gudarna ska veta att jag är ytterst tacksam,

 för att jag bara fått förkylning den här gången.

Igårkväll tog jag iallafall han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar

och drog på Fyrtioårsfest.

Jag vet - oansvarigt tycker säkert nån. 

För att jag kanske smittade en och annan partajfrisk själ på stället.

Men då säger jag som alla föräldrar brukar göra när de lämnar sina 

dyngförkylda barn med gulgröna näsor som de inte ens bemödat sig med å torka - 

- "men hon har ingen feeeeeeber".

Som om feber är det enda vi kan mäta sjukdom med i det här förskollärarlandet.

Fast nu är det ju så att jag är vuxen och kan bedöma mitt allmäntillstånd själv.

Samt att jag flaggar för värdinnan om mitt klena tillstånd 

och att hon trots det gärna såg att jag kommer.

Jag, han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar.

Vi har det fint där.

I en urmysig liten restaurang nere vid havet.

Med vit panel på väggarna och italiensk buffé på borden.

Så himla mycket jag på alla sätt och vis.

Och vi bjuds trevligt sällskap, nya bekantskaper och stories.

Och innan de andra slår klackarna helt i taket vid midnatt,

hinner jag ännu en gång slå hål på myten om att dagisfröknar aldrig blir sjuka.

Myten om att vi har ett immunförvar av stål.

 Eller att vi bär en osynlig eboladräkt på vårt jobb varje dag.

Sen tar jag han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar och åker hem.

Hem till min säng.

Löneförmån alltså.