Det börjar dra ihop sig

Jag kramar ur det sista av semestern nu.

Det börjar dra ihop sig och snart har sex ljuvliga semesterveckor nått sitt slut.

Okej, jag erkänner att de två första var lite stressade, pressade och hektiska.

Men sen, från Danmarksäventyret och framåt -

Så.himla.skönt!

Och jag vet att en del har gnällt sig halvt ihjäl,

 om att det varit den kallaste sommaren sen istiden.

Men med två kanonsomrar två år i rad,

 kanske man inte kan förvänta sig ytterligare en Medelhavstempererad sommarledighet?

Och fast jag inte kunnat ligga nere vid stranden i sex veckor och gnällt över hur jäkla varmt är

(för det är så vi svenskar annars gör)

så är jag så in i Bengans glad över allt vi gjort och fått vara med om.

För det har varit en riktigt, riktigt bra sommar för mig.

Kanske den bästa på länge?

Och jag kommer ta med mig en massa minnen.

Som kvällspicknicken på stranden med en drös sköna typer.

Kakdisken på Mandeltårtan.

Våra vänner som skämt bort oss med mat, vin och trevligt sällskap, 

så fort vi kommit hem från våra resor, så att vi själva sluppit mecka med det.

Hur falskt det lät när jag och lil´sis sjöng studiokaraoke på ABBA-museet.

Hur jag ska hämnas på "dom" som fick mig att se ut som Miss-Wet-T-shirt på Legoland.

Engagemanget från människor av alla de slag, som hjälptes åt att leta efter den försvunna 

tvååriga pojken i en Stockholmsförort. 

(jo han hittades tack och lov så småningom och jag kände att vi är såååå

 många som är starkare tillsammans i vårt land än rasismen)

Gårdagens morgonyoga som trollade bort en blockering nånstans i min kropp.

 Och den underbara, dock-kanske-lite-mäktiga rawfoodtårtan som det bjöds på efteråt.

Sköna lässtunder för mig själv.

Svala sommardagar i fjällen, som definitivt gett mersmak.

Och mycket mycket mer....

Och jag är överhuvudtaget inte färdig med den här sommaren.

Nä.

För mycket vill ha mer och jag har svårt att släppa taget.

Men jag är samtidigt så tacksam för hur vi haft det.

Med mindre måsten och mindre krav.

Amen