Vi åker runt på småvägar.
I jakten på ett ställe där en ängel kan landa.
Vi puttrar sakta i trettiokilometersmak på en grusväg.
Saktar in ännu mer vid en av Skånelängorna.
Där, längst ute på tomten, sitter ett par.
En kvinna och en man.
Med bubbel i glasen och en Prosceccoflaska på bordet.
De ser ut att ha nåt att fira.
Och min nyfikenhet väcks plötsligt av vad.
Kanske har någon fått ett nytt jobb? Kanske är det deras kärlek?
Kanske semester och vackert väder?
Att någon blivit friskförklarad från en sjukdom?
Eller är det bara L.I.V.E.T de firar.
Att de får vara med om detta. Att vara med här en stund på jorden.
De rosenskimrande stunderna.
Och de där långt, långt nere i det djupa.
För det är väl det som är livet liksom?
Även om vi gärna vill slippa och blunda för det som är på botten?
Men livet i sig liksom.
Det borde vi väl fira lite oftare?
Den trygga, tråkiga vardagen som vi saknar först när den rubbats.
Och allt det som faktiskt är bra, även om vi ibland crawlar på botten.
Positive thinking!
Även om det ibland är svårt ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar