Jag tycker om min hud. Och mitt hår. Jag tycker om hela mig."
Vi står bredvid varandra i duschen.
Jag tänker att de där orden är så viktiga.
Dom är som ljuv musik i mina öron.
Dom trillar ur hennes mun på ett ödmjukt, men samtidigt självsäkert sätt.
Hon är nöjd med sig själv!
En självklarhet om man är sex år. Kan man tycka.
Hon är klok hon. Vår sexåring.
Redan i höstas, frågade hon mig varför Barbies är så smala?
Jag kom inte på nåt riktigt bra svar.
Jag kunde inte helhjärtat svara henne på, varför vi är så grymt kroppsfixerade.
Varför en del svälter sig, i tron om att bli mer omtyckt av sig själv och andra.
Varför vi säger vackra ord om att det är insidan som räknas,
medans utseendehetsen fortsätter.
Varför idealen är orimliga och bilderna retuscherade.
Varför vi har så svårt att tycka om oss själva.
Och det där börjar i tidig ålder.
Redan för femton, tjugo år sedan
visste några av mina förskoleklasstjejer i Stockholmsfinförorten mer om dieter än jag!?
Vad man skulle äta och inte äta för att banta?!
Sexåringar!!!!
Jag kommer ihåg att jag höll på att tappa hakan av deras resonemang kring mellisbordet.
Där och då lovade jag mig att aldrig prata om sådant i barns närhet.
För det är en sne värld vi lever i.
Att smala mammor i storlek trettiofyra beundras för deras "gener"
eller att de tycks ha mer kontroll över matintaget, än mammorna i storlek fyrtiotvå.
Att de rentav är lyckligare och vackrare för att de är "smala".
Fast de kanske kört galgar i halsen på sig själva under flera år.
Och att de vid fyrtio års ålder fortfarande har ett konstigt förhållande till mat.
Det var givetvis aldrig meningen, att det skulle leda till ett missbruk.
Det skulle bara leda till "liiiiite" smalare, "liiiite vackrare och väldigt mycket lyckligare.
Det skulle inte leda till ångest, svält och sjukdom.
Tänk om vi kunde titta oss i spegeln och se kroppsdelar vi gillar istället?
Och säga "Jag tycker om mina armar. Mina bröst. Och mina fötter."
"Jag kanske kan tycka om hela mig?"
1 kommentar:
Åh, underbara kloka du! 😘
Skicka en kommentar