Spik i foten. Och fula kuddar

Jag vankar runt med en smärta som en spik i foten.

Morton's metatarsalgi, säger sjukgymnasten.
Va? säger jag
Morton´s m-e-t-a-t-a-r-s-a-l-g-i! säger hon igen.

Ont och ömt, säger jag.

Curlingkängor är döden för fötterna, säger hon.

Men kan jag springa? Och träna? frågar jag.

Det får jag. Prova och känna efter.

Så det är det jag gör.
Väljer mina ansträngningar.
Tar bilen eller cykeln till jobbet istället för gångjärnen.
Sparar dom till nån enstaka rensa-hjärnan-promenader.
Eller en-gång-i-veckan-löptur för att skölja bort onödig stress.

Jag tränar armmusklarna genom att byta kuddfodral.
Från fina vintriga till fula våriga.
Åtminstone om man ska tro lil´sis.
Som förbjuder mig på att köpa dom inne på IKEA.
Och halvsnorar nåt om att jag roffat åt mig åtta varor!?
Fast jag lovat att bara köpa två...
Som bestämt säger att jag minsann inte får ha dom kuddarna,
 när kompisen kommer helgen därpå, för att hänga i soffan och titta på Mello!?
Att färgen är ful och att knappar har man inte på kuddar.
Och att jag lovat att bara köpa två saker.
Och inte åtta...

Jag kapitulerar den där gången.
Tänker att jag går över gränsen.
Inte med vilka kuddar vi ska, utan för att jag lovat henne att vi bara skulle handla två saker.
Som inte var kuddfodral.

Men tiden går.
Mellolördagen med efterlängtat besök, har tuffat förbi.
Och nu står jag och puffar kuddar.
Kallar på våren.
Och har nåt som känns som en spik i foten.