Egentligen borde jag bara äta choklad

Det är deprimerande att inte kunna springa.

Jag träffar Gud igen.

Han drar ut ena benet. Trycker rätt bäckenet.

Rättar till kotorna. Och knäcker.

Jag har aldrig haft problem av min scolios tidigare.

Men nu är den ett hinder.

Ryggen är sen evigheter ojämnt tränad i nedre filéer 

och det ställer till besvär.

Benen belastas ojämnt och frustrationen växer sig större.

Jag irriterar mig på alla som är ute och springer - bara för att dom kan.

Jag irriterar mig på alla som inte gör - bara för att de inte orkar.

Om nio dagar är det Midnattsloppet.

Gud ger grönt ljus för start.

Om jag lovar att ta det lugnt. Förstås.

 Springa bara för att det är roligt.

Och inte jaga personbästa.

Men en mil alltså.

Igår sprang jag, men bröt. Efter åtta. Hundra.

Därifrån till milen - en evighet.

Så jag gräver ner mig en smula.

Tänker att egentligen borde jag bara äta choklad.

Och lyssna mig glad till Pappas Pung.

Sat nam