I väntan på att Gud ska återkomma

I väntan på att Gud ska återkomma,

går jag ner till havet.

Det blåser höststorm där nere

Ändå måste jag doppa tårna från bryggan.

Känna hur det känns, då det var så längesen sist.

Det är kallt, men fortfarande badbart.

Iallafall för mig.

Iallafall om jag kunnat springa några kilometer först.

Då hade ett kontrasternas bad, suttit helt på sin plats efteråt.

Men ryggen är kass.

Och snorbobbarna vill ännu inte ge sig av.....

Gud hör av sig.

Han drar ut mitt vänstra ben, som hoppat för långt upp i höften.

Han säger att jag måste börja träna igen.

Försiktigt. Lite, lite i taget....

Jag säger att jag är inte bra på sånt - tålamod och lite i taget.

Jag är mer, forcera tills det inte går mer.

Men jag inser att jag borde lyda.

Göra som han säger.

Annars kommer min kropp fortsätta förtvina.

Annars kommer jag slängas av vid station Bitterkärring eller Valross.

Och vara vig som ett kylskåp.

Och då, då blir resan tillbaka bara ännu jobbigare.....