En speciell lördag

Det är nåt speciell med att sova på hotell.

Att krypa ner under ett fluffigt vitbeklätt täcke och inte ha några måste.

Och att bara koncentrera sig på efterlängtade "viljor."

Det är nåt speciellt (nästan creepy) att mötas av ett paket näsdukar och halstabletter på sängen.

Som att de redan vet att jag har kämpat med jätteförkylningen Arne de senaste sex dygnen.

Och att han-jag-är-gift-med åkt med i viruskarusellen.

Fast när man ser att de packat in även sänglamporna i knästrumpor,

då kan ju vem som helst förstå att det är höst och förkylningscirkus.

Det är nåt speciellt att få en date-night med han-jag-är-gift-med.

Hinna andas.

Få prata till punkt.

Och dryfta annat än logistik och vardagsmat.

Det är nåt speciellt att öppna upp ögonen dagen därpå,

 utan att ha blivit väckt av barn som bråkar om fjärrkontrollen.

Att bege sig ut på tidig morgonpromenad, tu-man-hand,

 i en stad jag känner till alldeles för lite.

Men mest speciellt denna lördag -

en avskedsturné med Sveriges bästa liveband.

Ett band vars konserter jag hängt på under arton år!

Arton år är fasligt länge.

Dom har åldrats.

Och tydligen jag med.

Fast jag inte vill inse.

Varken det. 

Eller att Kenteran snart är till enda.

Så jäkla tur att jag snart får se dom igen.
Och bli flick-idols-kär i Jocke Berg en sista gång.
(fråga mig inte varför, jag vet fortfarande inte)

Vad vore vi, utan era andetag?