Mancold

Det är alldeles vackert och vitt på marken utanför.

Och alldeles gult, inuti min näsa.

Jag vet inte vad jag tycker om snö egentligen.  

Jo egentligen gillar ja´t.

När man är i fjällen förstås. På skidsemester.

Då är det ett måste. 

Och mer än välkommet.

Men jag gillar också ljuset som den bjuder oss på.

Istället för det kalla och gråa.

Det ger harmoni.

Så länge man slipper vistas på vägarna.

Inatt gjorde dom det.

Grabbarna i huset.

Stod i bilkö under tre timmars tid.

I väntan på undanröjning av en lastbilsolycka.

Man kan tycka att det är öken att få stå i bilkö en halv evighet.

Men jag väljer att bara känna tacksamhet.

Tacksamhet för att det inte var dom,

eller några andra kompisar från innebandylaget,

 i den personbilen som dansade tango med en lastbil på glid.

Men idag, onsdag.

Med trötta killar.

Och jag med en riktig bonnaförkylning och en gnälligt klen kropp.

En mancold.

Som längtar efter pulkaåkning med kidsen,

men som är förvisad till sängen och soffan.

Februari i ett nötskal alltså.