Jag har insett hur bra jag mår av att läsa böcker.
Hur jag lyckas hålla stressen på sträckbänken.
Och tvingas vara här och nu.
Och nu har jag verkligen något att längta efter.
Så fort jag vaknar på morgonen längtar jag till kvällen.
Att få krypa ner i tystnaden och fortsätta läsandet.
På Backmanska.
För om det finns ett språk som kallas Ranelidska,
så borde det definitivt finnas ett som kallas Backmanska.
Jag har läst varenda bok han släppt.
Där hans ord klockrent smashar till.
Och sätter huvudet på spiken.
"Hur de här två blev bästa vänner begriper egentligen ingen, men alla har för längesen gett upp försöken att skilja dem åt. Benji ringer på dörren till villan som är större
än halva kvarteret han själv bor i.
Kevins mamma öppnar, ler vänligt men stressat vid telefonen i örat, pappan cirkulerar längre in i huset i högljudd diskussion i sin egen. Det hänger familjefoton på väggen i hallen, det är bara innanför de där ramarna som Benji har sett alla tre familjemedlemmarna Erdahl bredvid varandra.
I verkligheten tycks alltid en vara i köket, en på kontoret och Kevin i trädgården.
Bank-bank-bank-bank-bank. En dörr som stängs och i en ursäkt i en telefon.
"Ja förlåt det är min son. Hockeyspelaren, ja, precis."
Ingen höjer rösten i det här huset, sänker den aldrig heller, all kommunikation är känsloamputerad. Kevin är på samma gång den mest bortskämda och den minst bortskämda unge Benji träffat:
kylen är full av färdiga måltidslådor exakt enligt klubbens kostrådsschema, tillagade och levererade var tredje dag från ett cateringföretag. Villans kök kostar tre gånger mer än hela Benjis mammas radhus, men ingen lagar mat i det. Kevins rum har allt en sjuttonåring kan drömma om, inklusive det faktum att ingen vuxen annat än städerskan varit inne i det sen han var tre. Ingen i Björnstad har satsat mer pengar på sin sons idrott, ingen har sponsrat klubben med större belopp än pappans företag och ändå har Benji inte sett Kevins föräldrar på en läktare fler gånger än han skulle räkna på en hand efter att ha fastnat med två fingrar i en svarv. Benji frågade sin vän om det en enda gång.
Kevin svarade "mina föräldrar är ointresserade av hockey."
Benji frågade vad de var intresserade av isåfall.
Kevin svarade "framgång."
De var tio år då."
Backmanska alltså.
You gotta love it...
På Backmanska.
För om det finns ett språk som kallas Ranelidska,
så borde det definitivt finnas ett som kallas Backmanska.
Jag har läst varenda bok han släppt.
Där hans ord klockrent smashar till.
Och sätter huvudet på spiken.
"Hur de här två blev bästa vänner begriper egentligen ingen, men alla har för längesen gett upp försöken att skilja dem åt. Benji ringer på dörren till villan som är större
än halva kvarteret han själv bor i.
Kevins mamma öppnar, ler vänligt men stressat vid telefonen i örat, pappan cirkulerar längre in i huset i högljudd diskussion i sin egen. Det hänger familjefoton på väggen i hallen, det är bara innanför de där ramarna som Benji har sett alla tre familjemedlemmarna Erdahl bredvid varandra.
I verkligheten tycks alltid en vara i köket, en på kontoret och Kevin i trädgården.
Bank-bank-bank-bank-bank. En dörr som stängs och i en ursäkt i en telefon.
"Ja förlåt det är min son. Hockeyspelaren, ja, precis."
Ingen höjer rösten i det här huset, sänker den aldrig heller, all kommunikation är känsloamputerad. Kevin är på samma gång den mest bortskämda och den minst bortskämda unge Benji träffat:
kylen är full av färdiga måltidslådor exakt enligt klubbens kostrådsschema, tillagade och levererade var tredje dag från ett cateringföretag. Villans kök kostar tre gånger mer än hela Benjis mammas radhus, men ingen lagar mat i det. Kevins rum har allt en sjuttonåring kan drömma om, inklusive det faktum att ingen vuxen annat än städerskan varit inne i det sen han var tre. Ingen i Björnstad har satsat mer pengar på sin sons idrott, ingen har sponsrat klubben med större belopp än pappans företag och ändå har Benji inte sett Kevins föräldrar på en läktare fler gånger än han skulle räkna på en hand efter att ha fastnat med två fingrar i en svarv. Benji frågade sin vän om det en enda gång.
Kevin svarade "mina föräldrar är ointresserade av hockey."
Benji frågade vad de var intresserade av isåfall.
Kevin svarade "framgång."
De var tio år då."
Backmanska alltså.
You gotta love it...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar