Ombytta roller. Och om dom som inte längre är där

Det är ombytta roller i radhuset denna arla lördagmorgon.

Han-jag-är-gift-med åker till dansen med lil´sis.

Och jag stannar hemma.

Hans becksvarta kaffe är utbytt mot en sockerstinn hemmagjord latte.

Och hans rutinmässiga 80-talsmusik är överkörd av dom som inte längre är där.....

...kent...
Jag tror inte vi snackat färdigt om dom.
Hur dom klev in i mitt liv med stora steg när jag var tjugotvå.
Att olycklig förälskelse är den största orsaken till att jag låg och lyssnade på Kent om nätterna.
 I ett studentrum.
 Som inte var mitt.
Hur jag sen skickade ett vykort till den inneboende, när jag drog till Stockholm.
Med orden - man ska pussa många grodor, innan nån förvandlas till en prins...

Vi råkar på varandra ett halvt år senare.
Sen aldrig mer.
I samma stad som vi en gång mötts i.
Han - med flickvän.
Jag - färdigsörjd. Med ny kärlek som jag redan dejtat en gång den våren.
Och som jag ska dejta ytterligare två gånger till det året.

Första gången jag hör dom live, är på ett rökigt, mörkt Münchenbryggeri.
 I den nya stora staden som jag bor i.
Min väninna som lovat att gå med mig, bangar.
Och ger bort sin biljett till sin lillebror.
Han och jag har inte så mycket att säga varandra.
Jag känner mig ensam i mitt sällskap.
Men där och då börjar ett beroende.
Ett beroende där mycket vill ha mer.
Och med en jag-och-dom-mot-världen-känsla.

Jag hittar snart en ny vän.
Som gillar Kent.
Två månader senare, står vi nästan längst fram mot kravallstaketet på Grönan.
Eller vi står inte.
Vi flyger.
Trycket är så stort, att det är omöjligt att hålla kvar fötterna på marken
när den stora massan hoppar euforiskt.
Min väninna backar längre bak av obehag.
Jag blir kvar.
Och älskar det.

Gröna Lund 1998

Jag hinner med konsert nummer tre, fyra och fem.
Innan jag kysser en groda som förvandlas till min prins.
I en ny stad.
När jag lämnat huvudstaden efter två och ett halvt år.
Och återvänder till Skåne.

Han blir tillräcklig kär i mig för att följa med på tio konserter.
Eller nio.
En gång är han tillräcklig kär i mig och tar hand om vår sjuka son.
Så att jag får ta med mig en tacksam väninna istället till konserten.
Men om sanningen ska fram, tror jag att han-jag-är-gift-med blir kär själv i kent ganska snabbt.
Iallafall som Sveriges bästa liveband.

Och nu tjugo år senare.
Är dom inte längre där.
Jag känner mig som förälder med utflugna barn.

Jag undrar om jag lyssnat tillräckligt för att sjunga med i alla texter?

Om jag sett så många konserter jag kunnat?

Jag undrar om jag njutit till max?

Nu när dom inte längre är där.....