Jag kan lova att de där orden förföljer mig hela tiden

Jag och han-jag-är-gift-med är lyckligt lottade.

 Med två barn som med glädje tar sig till skolan igen.

Okej, de har kanske inte längtat efter tidiga morgnar precis.

Men de har längtat efter att träffa kompisarna.

Efter att få lära sig nytt.

Och efter rasterna förstås.

Men för alla är det inte en längtan.

Efter en nytt läsår.

Eller en tid för reunion.

För några är det magont över pressen att leverera.

Över att inte hinna med.

Känna att man inte duger.

Att man inte har nån plats i gruppen.

Eller att man inte blir respekterad för den man är.

Det har satt sig i huvudet på mig.

De där små orden som killen i förtroende säger till han-jag-är-gift-med.

"Du ska vara glad som har ett barn som aldrig blivit retad"

Den träffar rakt in i mitt hjärta.

Och säger hur jävligt han känner att det är.

Hur jävligt det är att bli retad för sitt utseende.

Och jag kan inte lova att mitt barn aldrig blivit retat.

Men jag kan lova att de där orden hela tiden förföljer mig.

Och jag kan lova att jag är tacksam över att mina barn 

aldrig mått så dåligt av andras ord och handlingar, att de velat stannat hemma från skolan.

Och jag kan lova att jag skulle bli ännu gladare om alla barn kände som de.

Amen.