Ett sista inlägg

Igår tog jag decenniets sista dopp.
Idag skriver jag decenniets sista inlägg.
Eller det sista inlägget på den här bloggen.
Om vi ska vara noga.
För att sen stänga dörren
och säga adjö.

Allt började en nyårsafton.

För tio år sen.

2009.

Jag var relativt nybliven tvåbarnsmamma.

Och gav mig själv som nyårslöfte,

att blogga ett år.

ETT ÅR!

Man kan väl säga att jag höll det löftet.

Med råge.

Det har nu gått tio år sen dess.

TIO ÅR!

Och jag vet knappt hur livet levs utan bloggandet.

Jag har lagt tusentals timmar på bildredigering och skrivande.

Tusen timmar som utvecklat mig 

till den fotograf och skribent jag är idag.
Den absolut bästa skolan för mig.

Jag har aldrig fått nåt näthat.
(Okej bortsett från den här: "Is Ellis gay? No you are!"
Men det är inget att hetsa upp sig för.
Jag är mest nyfiken på vem Ellis är)
Utan bara fina och uppmuntrande ord.
Vilket jag är så glad och tacksam
och som också gett mig anledningen att fortsätta så länge.

Men nu börjar barnen bli stora.
Och jag tänker att det är dags att fylla fritiden med lite annat.
(ett inlägg tar i snitt 1 timme att skriva)
Kanske sporta mer.
Bygga ryggmuskler.
Städa garderober.
Åka till tippen.
Läsa fler böcker.
Ta nån sminkkurs.
Lära mig förstå tonåringar.
Vad vet jag?

Men nu är det dags att stänga.
Säga tack för alla hejarop.
Kanske kommer jag tycka att det är underbart utan bloggen?
Kanske kommer jag få utslag och abstinens
och börja skriva på nåt nytt.
Den som lever få se.

Over and out.

💗💗💗💗💗

En sista årskrönika

2019.

Ett galet händelserikt år.

With good things.

And bad.

Ibland upp som en sol.

Och ner som en pannkaka.

Men som summa kardemumma,

kommer minnas mestadels med glädje.

Så 2019 alltså.
Årets som bjöd på kategorierna:

Bästa: USA-resan. Jag lever fortfarande på den. Och minnena.

Skönaste: Ett kalldopp när hjärnan är överkokt och kroppen vill galoppera iväg - är ALLTID skönast!

Oväntade: Att jag har fotograferat två bröllop i år! Fast att jag egentligen inte gör sånt...

Favorit-som-kommer-i-repris: Spanien på höstlovet! Love it!

Stoltaste ögonblick: När Big Bro fick ta emot utmärkelsen som en av skolans fyra kompisambassadörer.

Projekt: Få tiden att räcka till

Kärlek: Min familj. Fast jag blir tokig på dem ibland. Fast det blir de säker på mig också.

Konsert: Lätt ju! Ola Salo! Fast det var å andra sidan den enda... Men publikfrieri? Absolut!

Never-ending-story: Jakten på strumpor. Ett gissel när aktuella skostorlekar i familjen är 39, 40, 41 och 42. Och tre av fyra gillar svarta strumpor....

Fest: Kanske inte räknas som fest. Egentligen. Men kvällen i Dalarna hos våra Falukompisar - mmmmm.... det var festligt nog i all enkelhet. En sån kväll har rotat sig djupt och kärleksfullt i både hjärta och minne.

Skratt: Jag skrattar ofta med mina kollegor. Så viktigt, för att fortsätta orka i skolans värld.

Efterrätt: Alltså en gammal goding - Pollykakan! Måste vara den mest efterfrågade i år.

Utveckling: Mina innebandyskills. Inte för att jag spelat så mycket. Men studerat desto mer. I somras gjorde jag ett ytterst oväntat mål på han-jag-är-gift-med, genom att tunnla mig själv bakåt och rakt in i mål. Den finten var SSL-kryddad!

Oavslutade: Tjatet på mina barn....

Succé: När Kämpingelaget Happy (0:23 in i filmen) tävlade för första gången i Rikshoppet Fyran - tog medaljer i alla grenarna och vann totalen!

Låt: Dance Monkey (Tones and I)

Bok: På A = ljudbok, svarar jag "En helt vanlig familj" av Mattias Edwardsson. På B = vanlig bok, svarar jag "Verkanseld" av Louise Bojje af Gennäs

Förändring: 2019 - året som bjöd på den ena överlappande förändringen efter den andra. Det har varit svårt att hämta andan mellan varven...

Kära återseende: De är så många. I år har jag fått träffa flera av mina gamla fina och närmaste väninnor. Sådana som känt mig i 25, 27 eller 38 år! Feeling blessed! Men minnet som är starkast är dock det i Ängelholm. I hembygdsparken. Det var så längesen sist, som jag fick krama om min Josefin.

Oro: (Läs Panik!) När jag åkte Harry Potter and the Forbidden Journey! Oh. My. God!

Bristvara: Egentid med han-jag-är-gift-med

Sorg: Min extramamma som inte längre finns med oss. Hon som alltid kallade mig Tittilina 

Klädinköp: Zebrakoftan

Tips: Ge f-n i massagestolen på våning 2. Jag tror den utlöst två akuta besök till Gud denna terminen..

Fundering: Män som hatar kvinnor. Som slår, våldtar, förföljer och kommer undan. Hur en del män hålls bakom ryggen? Slipper ta sitt ansvar.

Löfte: Att träna ryggmusklerna ännu mer, så att jag förhoppningsvis kan börja medelåldersjogga igen.

Amen!

Med all jäkla rätt!

Julledighetens dagar skrider skyndsamt förbi.

Lite för skyndsamt.

Faktiskt.

Jag hinner knappt vakna,

förrän det åter är dags att rulla in sig mellan lakanen.

Och sova.

Igen.

Det enda jag hunnit däremellan

är nån kopp kaffe, lite mat,

en promis,

(jepp, i jakten på hundratusen steg - i veckan)

förhoppningsvis några lästa sidor i min bok.

OCH

en Harry Potterfilm på Kanal 5.

Man kan ju ana hur livet kommer te sig, när jag blir pensionär.

Just saying!

Men Harry Potter alltså.

Hooked at Universal!

Innan dess - not that much!

Jo en film som blev sedd.

Eller tre.

Men inte mer än så.

   

Nu sitter jag och fulgråter.

Fascineras av alla kreativa små detaljer.

Och känner mig smått åksjuk.

Bara av att titta på när det spelas Quidditch.

(hörde jag nån viska nåt om känslig balans?)

Det måste vara nån slags post-traumatisk stress efter

Hidden-Journey-resan i början av året.

Mon dieu!

Och om det inte varit för att vinröd,

är allt annat än min färg,

så hade jag gladeligen struttat runt i en långvirkad

Gryffindorhalsduk.

Även om jag tycker att Slytherinfärgerna

 är så mycket snyggare!

Men alltså man vill ju inte förknippas som ond och mörk.

Nä, det vill man verkligen inte!

Så då blir det istället - ingen alls!

Men en sak vill jag -

och det är titta färdigt på de andra filmerna som är kvar.

Så om nån söker mig de närmsta dagarna

mellan arton och tjugoett?

Då finner ni mig troligast hemma.

I långa soffan.

Under en rosa filt.

Med choklad i munnen.

Och latar mig.

Med all jäkla rätt!

Amen.

Att vara en post-jul-älskare

Post jul.

Då andas jag lugnare igen.

Sover längre på morgonen.

Och tillåter mig att köra ett sextimmars tv-maraton.

På en och samma dag!

Nåt sådant skulle aldrig ske annars.

Om jag inte är sjuk förstås.

Nä, jag är ju en sån där duktig flicka.

En doer.

Som alltid hjälper till.

Erbjuder sig.

Och a-b-s-o-l-u-t inte vill uppfattas som lat och bekväm.

Eller som en parasit.

(det är mina egna tankar, jag vet)

Det är därför jag har så svårt att njuta av december.

Pre jul.

För då har jag fullt upp med att baka kakor till diverse ändamål.

Lägga ner lucialinnen.

Tvätta och stryka.

Komma på vad barnen kan tänka sig i julklapp från släktingar.

Sen dessutom och handla dem.

Och trängas med folk.

Lägga 30 timmar på att göra personliga fotoböcker åt barnen.

Vakta frysen så att lussebullarna inte äts upp.

Och sen baka nya när jag insett att jag ändå inte kan

 vakta den när jag är borta....

Det är pepparkakshus som ska pyntas

och julgransfot som ska in-i-det-sista-handlas.

Det ska vallas på Vellingeblomman.

Det ska julavslutas på sex, sju ställen.

Slås in julklappar.

Och helst ska jag åka iväg med barnen till nåt mysigt juligt ställe,

för att de ska minnas sina barndoms jular som magiska...

Så jag är en sån där post-jul-älskare.

Som trivs bäst när rushen är över

och faktiskt kan tillåta mig att vara lat.

Bekväm.

Läsa en bok.

Och somna i soffan. 

När som helst under dagen...

Men nu andas jag igen.

En luft som doftar tång, tonfiskmacka och sälbajs.

Åtminstone idag.

Det är konstigt det där.

Att det luktar sälbajs ute på Måkläppen,

utan att man ser röken av just dessa lustfyllda djur.

Idag är det en annan dag av en julhelg.

I lugnare tempo.

Lil´sis är klädd som en färgkarta 

av rosa och violett.

Jag slipper hänga på mellandagsrea.

Och även om vi inte ser några sälar, 

så får vi ha några timmars tjejtid för oss själva.

Tid att bara vara.

Med varann.

Amen.

It´s beginning to look a lot like X-mas

Där står den.

Granen.

Så grön och grann i stugan.

Huggen av flickorna i huset.

Eller nästan iallafall.

Jag och lil´sis åkte till granodlaren.

Valde noggrant.

Och vinkade sedan till oss en man i sina bästa år.

En sån man, som menade på att det var bättre att han 

låg på knä i geggamojsgräset och sågade ner granen med sin elektriska motorsåg.

Än att vi skulle göra det.

Med en gammal vanlig, hederlig bågsåg.

Jo, men det finns en och annan gentleman kvar.

Det gör det.

Måndag betyder skärmfritt.

På latin.

Eller iallafall hemma hos oss.

Och det är en utmaning i vårt palats,

må jag säga.

Framförallt en ledig måndag.

Jupp.

Men så hittar de där två en kortlek.

Spelar Skitgubbe.

Och jag njuter en stund av syskonkärleken,

när den är som bäst.

Lille julafton.

Dan före dan.

Och jag tror vi är redo nu.

En är full av förväntan.

En annan är tonårstrött.

En tredje är galet förtjust i sin Nutcracker.

Och en fjärde kokar gröt.

It´s beginning to look a lot like Christmas,

my friends.

It´s beginning to look a lot like Christmas...

När fjärde ljuset brinner,

vi huggit julegran.

Rocky roaden ligger mjukt i magen,

och snoret bor fortfarande i min kran. 

Öken. Husbygge. Och brännskada

När tredje ljuset brinner
pyntar vännerna sin julegran.
Men denna mamman fixar pepparkakshus
och bränner sig som f-n

När jag vaknar upp den tredje advent,

är munnen ökentorr som sandpapper.
Jag har varit uppe flera gånger inatt,

snutit mig, sportat nässpray och druckit vatten.

Mon dieu.

Inte konstigt att jag överlägset leder 

familjetävlingen "mest-snor-vinner" -

då jag tillbringar mina arbetsdagar
 längst ner i hosta-rakt-ut-i-luften-grottan...

Men jag har avgett ett löfte.
Ett löfte om att limma ihop pepparkakshusen.
Ett till varje kiddo.
Förra året provade jag Baking Glue.
Och blev inte det minsta förtjust.
I år funderade allvarligt jag på limpistolen
Älskar limpistoler!
Men har så svårt fuskbygge.
Jag är ju sån - antingen gör jag det ordentligt.
Eller gör jag det inte alls.
Så det blir det "ordentliga" alternativet.
Det med smält socker.
Sånt som man kan bränna sig så in i Bengans på.
Sånt som överraskar en med rejäl brännblåsa på fulfingret.
En sån blåsa,
 som får en att ångra att man nobbade limpistolen...

Decembers tredje söndag alltså.

Med ökentorr hals.
Två husbygge.
Och en irriterande brännskada.

Hepp!

Ovillkorlig kärlek

Hon lutar sitt huvud mot min axel.

Tar min hand och håller den ömt.

Själv har hon lussat tre eller fyra gånger idag.

Inte konstigt att ungen är trött.

Egentligen vill hon helst hänga

 där hemma i tevesoffan i fredagskväll.

Men hon väljer att följa med.

Till kyrkan.

För att jag så gärna vill förlora mig i änglasång och luciatåg.

Och för att hon helst vill vara med mig.

Ovillkorlig kärlek.

Lucia.

En kvinna med mod.

Och vilja.

En kvinna som gick sin egen väg.

Som vägrade gifta sig mannen som hon blev bortlovad till.

Och därmed blev angiven till kejsaren och dömdes att arbeta på bordell.

En kvinna som var starkare än både män och oxar tillsammans.

Omöjlig att rubba.

Eller bränns på bål.

En kvinna som endast kunde stoppas genom halshuggning.

En 1700 år gammal legend, 

som fortfarande känns högaktuell.

Om våldet mot kvinnor.

Att vara lika inför lagen.

Lucia.

En kvinna.

Ett helgon.

En högtid för eftertanke.

Det är Lucia.

Och jag får sitta i en kyrka.

Där ljuset är större än mörkret.

Och friden i hjärtat är större än på länge.

Amen