Hon lutar sitt huvud mot min axel.
Tar min hand och håller den ömt.
Själv har hon lussat tre eller fyra gånger idag.
Inte konstigt att ungen är trött.
Egentligen vill hon helst hänga
där hemma i tevesoffan i fredagskväll.
Men hon väljer att följa med.
Till kyrkan.
För att jag så gärna vill förlora mig i änglasång och luciatåg.
Och för att hon helst vill vara med mig.
Ovillkorlig kärlek.
Lucia.
En kvinna med mod.
Och vilja.
En kvinna som gick sin egen väg.
Som vägrade gifta sig mannen som hon blev bortlovad till.
Och därmed blev angiven till kejsaren och dömdes att arbeta på bordell.
En kvinna som var starkare än både män och oxar tillsammans.
Omöjlig att rubba.
Eller bränns på bål.
En kvinna som endast kunde stoppas genom halshuggning.
En 1700 år gammal legend,
som fortfarande känns högaktuell.
Om våldet mot kvinnor.
Att vara lika inför lagen.
Lucia.
En kvinna.
Ett helgon.
En högtid för eftertanke.
Det är Lucia.
Och jag får sitta i en kyrka.
Där ljuset är större än mörkret.
Och friden i hjärtat är större än på länge.
Amen
1 kommentar:
Härligt och tänkvärt inlägg!
Önskar dig en fin advent...
Varm kram från ett grått Öland & Titti
Skicka en kommentar