Hjärtliga girlanger och att bara ha till låns

Man hinner tänka många tankar när man ligger i sjuksängen.

Tankar som inte annars hinns med. Som inte får utrymme. Eller plats.

Tankar som dom där jädrans listerna som legat på golvet nu i sjutusen år 

och vare sig målats om eller kommit på plats. 

Tankar som allt gott jag ska baka när min tid kommer igen.

Om hur jag ska gå vidare med fotograferandet i år.

Tankar som föräldraskapet och hur man gör det bästa av det.

Jag vet inte om det är för att jag just läser Jesper Juuls bok

"Ge plats för familjen"?

Eller för att barnen tvingas ta hand om sig själva

mera när mamman i huset är sjuk?

Men en sak vet jag -

de kan mer än vad både vi och dom tror.

Och de växer flera decimeter efteråt.

För att dom får ta ansvar.

För att dom tror på sig själva.

Och för att VI tror på dom.

Vi trixar till hjärtegirlanger.

Låter de små uttråkade pysselfingrarna få sitt.

Fröken Finemang hon kan.

Hon vill. Och kan.

Klippa. Vika. Och sy små hjärtan på tråd.

 

Det blir så tydligt, efter dagar som dessa.

Att vi bara har våra barn till låns.

Att det gäller att njuta och ge dom den bästa starten i livet man kan.

Att vara närvarande och finnas där, när det behövs.