Jag tror liksom att jag har längtat efter den lite.
Dimman.
Detta ödsliga, mystiska fenomen.
Som får allt runt omkring oss att liksom bäddas in i ett mjuk ömt sagoland.
När söndagsmorgonen öppnar sina armar och släpper in mig i sin famn,
då kan jag inte motstå den.
Då måste jag strunta i sovmorgonen, greppa tag i kameran och köra runt i mystiken.
Jag åker till Öresundsidan.
Drar upp mina haremsbyxor och vadar runt i det knähöga vattnet.
Det är svalare än jag föreställt mig. Men ändå uthärdligt.
Säj mig, vad gör man inte för konsten?
Jag tar sikte på allén som jag inte promenerat genom på en halv evighet.
Det går någon längst bort. Men jag får aldrig veta vem.
Jag svänger förbi gårdsbutiken och köper ett nytt flak med ägg.
Ligger på alla fyra i daggiga fält. Innan jag far hem igen till latten, frukosten och familjen.
Sen inväntar jag den utlovade solen. Den som så länge låter sig vänta.
Drar på mig löparkostymen, väcker liv i mina trötta cementstolpar till ben
och snor ihop några snabba kilometer.
B.a.r.a f.ö.r.a.t.t.f.å.b.a.d.a!
Det låter inte klokt.
Men det är magiskt.
Det är stilla.
Det är kanske årets bästa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar