Att försöka släppa taget

Jag vet att det sägs att vi bara har dom till låns.

Att tiden går alldeles för fort och att det är svårt att hänga med i utvecklingen.

Han, vår förstfödde, fyller snart tio.

Det är dags att börja släppa taget om honom lite.

Låta honom småflaxa med sina vingar, för att så småningom bli flygfärdig.

Det är svårt.

Att stå där med ett uppmuntrande leende på läpparna

fast jag är full av oro och farhågor inombords.

Som den hönsmamma jag verkligen är.

Idag bjuds vi på sovmorgon. Han och jag.

Jag lämnar hemmet för en kort morgonpromenad

och ringer för att kolla hur han har.

Han har det bra.

Tittar på tv och äter frukost.

Ä.T.E.R  F.R.U.K.O.S.T!

Jag sätter nästan i halsen.

I ren rädsla för att han ska göra det.

Sätta i halsen.

För tänk om det skulle ske.

Och jag inte är där.

Och inte kan rädda honom.

Tänk om något överhuvudtaget skulle hända honom 

och jag inte är där. 

Och skyddar honom med mina vingar.

Jag har lite att öva på.

Att ta små steg i taget.

Små, små steg...

I taget....