Jag tror gårdagens Valborg var den vackraste och skönaste i mannaminne.
En sån där afton som den store kameran skulle hojat med oss ner till bålet
och bjudit på evighetsbilder.
Ni vet sådana då stillheten och färgerna tillsammans gör magi.
Nu blev det inte sådana bilder.
Men det blev bra iallafall.
Ni vet så där bra som när man "hittar" en sprillans ny Mollyblus i garderoben.
Som köpts in i november och glömts bort för att man bestämt sig för att spara den till varmare tider.
(Hey, det är nu det ju!)
Och när man lyckats få till kvällens middag så jädrans bra, om jag nu får säga det själv.
Och i efter-bålet-mörkret sen får höra att den rockiga-vägen-efterrätten är det godaste som nånsin ätits.
Då känns det liksom svårt att lämna in några klagomål till kontoret.
Och ni kan tro att den blev så in i bänkens mastig och chokladig,
så att nästan halva är kvar.
Och det är bra,
för så fort de där små knattarna behagar att somna,
så är jag den första att smyga ner och lassa upp en bit i tystnaden.
Och mula in den rejält i ett stycke vaniljglass.
För imorgon ska den här halvstaplande kärringen ta sig runt Vårruset.
Och då måste jag ladda upp med glass precis som jag brukar göra kvällen innan ett lopp.
Jo, jag har lärt mig att man ska inmundiga mjölkprodukter dagen före.
Och jag gillar liksom mitt sätt att göra det på.
😜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar