Ge mig ett S!

Det är konstigt det där.

För varje år är det likadant.

Det är precis som att orken i förtid är utportionerad.

Fördelad till sista dagen före semester.

När man når semestermålet, tror man helt enkelt inte att man skulle orka en enda dag mer.

Alla fattar ju att man med största sannolikhet skulle det.

Men kropp och själ är så inställda på hur många dagar man har kvar.

Dagar som blir till timmar. Dagar som blir till minuter....

Nedräkningen är på sin sluttamp.

Snart ska jag sporta sovmorgnar och syskonbråk.

Baka upp alla 43 ägg vi har i kylen och äta upp mintkolaglassen i smyg när barnen har lagt sig.

Jag ska lyssna på när barnen läser högt ur sina sommarböcker.

Och ligga på trädäcket under ljuva sommarkvällar och hinna ikapp på min jag-vill-läsa-lista.

Jag ska fota och redigera.

Jag springa och ta svalkande dopp efteråt.

Jag ska plocka jordgubbar och sedan rensa dom till anekdokter från sommarpratarna.

Jag kommer stilla svära över våra barn som kommer springa över handdukarna på stranden.

Jag kommer låna glasspengar ur vår ekonomiska lil´sis plånbok.

Och till han-jag-är-gift-med´s fasa, ska jag vandra runt i fjärilsbrallisar. Med häng.

Tre dagar kvar att jobba....

Så ge mig ett ess!

Ge mig ett å!

Ge mig ett emm.

Och ett emm till.

Ge mig ett aaa!

Ge mig ett ärr!

Och ett ell.

Och ett ååå.

Ge mig ett ve!

Vad blir det?

Såmmarlåv!