Om man älskar tomater...

Jag vaknar upp på trädäcket.

Och inser att jag måste ha somnat där trots allt.

Jag älskar att ligga där på kvällen.

Jag. En gammal solstolsmadrass. Och tystnaden.

De andra tre lämnade skeppet direkt efter den sena middagen.

Vidare till en annan mindre båt.

Det är där de håller till nuförtiden. 

Om man inte hittar dom här hemma.

Jag måste sovit en dryg timme där på trädäcket!

Klockan är nio och disken i köket är lika orörd och smutsig, som när jag lämnade den.

Jag var bara tvungen och ta mig en nap.

Helt slut i knoppen av allt bilkörande 

(herregud vad mycket enklare det är att vara två vuxna i en bil, när man ska medla mellan syskonkonflikter och lösa ett och annat världsproblem samtidigt som man KÖR bilen),

vilda-västern-äventyr (mer om det en annan dag)

 och alla intryck.

 

Under dagens hemfärd från mamma (där vi mellanlandat)

sladdar vi förbi Tomatens hus.

Och om man älskar tomater -

(och det gör ju jag)

- ja då har man kommit till rätt ställe.

Där finns ju tomater i alla möjliga sorter.

Gula. Vita. Gröna. Röda. Svarta. Runda. Avlånga. Små. Stora. Och pumpformade.

Och så tomatpaj i den lilla krogen bredvid - Miss Alice.

Ett sånt där litet ställe som jag blir alldeles till mig av.

Modell växthus.

Med vita bord och stolar.

Och några vita fladdrande gardiner.







Men nu är vi alltså hemma igen.
Välkomnade med bra nyheter.
Och ett nytt golv i köket, efter vattenläckan.
Skönt å stå på men fult.
Inte alls som jag trott.
Och som ger våra köksluckor en mer nyans av orange och gult!

Men vi är hemma iallafall.
Och det där köket får vi ta tag i nån annan gång.

Amen.