Dimma. Och gråzoner.

En del av mig, rör sig runt i dimman.

I en grå grötig sörja.

Gråzoner är inte jag.

Jag är svart. På vitt.

Jag vill vara nån att räkna med.

Nån som håller vad den lovar.

Nån som tänker först och handlar sen.

För att varken göra mig själv eller nån annan besviken.

Men jag klarar inte grå sörjor.

Även om jag kämpar och klänger mig fast. In i det längsta.

Ibland på gränsen till maniskt.

Med en förhoppning om att allt kommer bli bra.

Grå sörjiga relationer.

Som tar för mycket energi.

Som kväver.

Men jag tror jag är där nu.

Redo att börja lämna.

Den grå sörjan.

(nä det är inte min min familj)

Gå min väg.

Och ta ansvar för hur jag vill leva livet.
För det är bara jag som kan göra det.

Amen.