Vi satsar hårt på hurtbullefronten, så här i början av året.
Prognosen lovar vackert väder.
Och jag, jag lovar en jäkla massa kilometer, köttbullsmackor, varm choklad
och kanske, kanske en och annan säl.
Det där sista lovar jag inte ens med kanske.
Det är mer, har vi tur, så kanske vi får se sälar - längst därute.
Från början tar vi oss fram längs stranden,
lika snabbt som en myra dragandes med en tung lastbil efter sig.
Först är det alldeles för kallt.
För att sen vara alldeles för varmt.
Jobbigt och gå i sand....
You name it.
Och mamman som laddat för den perfekta familjedagen,
får sitt tålamod prövat....
Men sen händer det nåt. Vid första gattet som vi måste ta oss över.
Då, jäklar i min låda, är farten snabbare än jag hinner med.
Och medans barnen vadar igenom det få-centimetriga-vattnet med sina kängor,
hoppar jag försiktigt med ihopkrupen pensionärskropp över med mina löparskor....
Barnaskratten och glädjen är inte desto mindre.
Vi tar oss över det första gattet.
Och det andra.
Stannar till på utkikstornet och äter köttbullsmackor med vantar på. I snålblåsten.
Svetten i byxlinningen är inte längre svettig.
Och det heta chokladen, förvandlas snabbt till ljummen.
Men utsikten är underbar och någon mumlar, att det här är den mysigaste dagen nånsin!
Sen kommer han, fågelskådaren.
Berättar att kommande gatt är minst knädjupt på slutet.
Och att finns sälar i massor längst där ute.
Jo jag fattar att resans mål snart är slut.
Att sälarna får vänta tills en annan dag.
För även om vi går så långt ut vi kan och ser ett förälskat yngre par vada däröver,
med uppvikta byxor och uppdragen kjol,
så kan inte jag, badtokingen, låta mig övertalas av två små barn att göra detsamma.
Det går inte.
Jag är trött på sjukdomar och har annat jag vill göra framöver.
Så vi står där en stund,
vid gattet som nästan blivit ett mindre sund.
Och hoppas att sälarna vill visa sig nästa gång vi når hela vägen fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar