För nån jädra måtta får de´ ju va´

Nu står den där och lyser.

Granen.

Granen med scolios.

Ni vet det där uttrycket - sådan matte, sådan gran.

Det är ju sen gammalt.

Men iallafall.

Jag råkade ju nämna för min familj, här förledes, att årets jultrend är blå.

Jo.då.så.att.

Och resten av familjen brukar just få tjata sig blå.

Om att få plocka fram våra gamla nittiotalskulor i just den färgen

and make the tree all American!

Jag brukar vänligt (eller ovänligt, inte vet jag) men bestämt,

påtala att här ska minsann inte vara några blåa kulor som ska beblanda sig med mina röda.

Fast blått egentligen är min favoritfärg.

I mångt och mycket.

Men som den julgransfacist som jag nu blivit med åldern,
så vill jag ha sådana där ljuva, dova färger.
Så jag smyger in några dimblå och dimgröna kulor.
För nån jädra måtta får de´ va´!

Och plötsligt sänker sig ett lugn igen.
En varm bris av harmoni.
Och jag tror jag kan landa i det här.
Landa i att det blir ganska bra ändå.
Bara jag för pilla och klä den lite till.

Amen.