Det är konstigt när man går omkring, mer än ett halvt liv
och tror saker om sig själv som inte är sanna.
Som tex när vi snackar kreativitet och målmedvetenhet.
I säkert trettio år har jag trott att jag inte ägt någon av dessa egenskaper.
Vilket är helt galet.
När man tänker efter.
Numera hänger kreativitet ihop med mindfulness.
Det är då, jag blir här och nu.
Då jag tvingas landa.
För jag kan inte stressa när jag ska vara kreativ och skapa.
Men inte heller skapa kreativitet när jag är stressad.
Då stryps min fantasi.
Så nu inför påsk skapas det.
I smyg.
Vita pappägg, målas med överbliven med kritfärg.
Och som i all hemlighet läggs under sovrumsbyrån för att torka.
So far, so good.....
Ända tills lil´sis hittar dem.
Avslöjar mig med hull och hår.
Och ger tron på Påskharen en rejäl känga.
Så kvällen innan dagen idag,
kryper hon upp bredvid mig i soffan.
Och frågar:
"-Mamma, kan du inte säga till påskharen att han har glömt att komma med påskägg?
"-Du menar att jag ska ess-emm-essa- honom?"
"-Ja!"
Jag tittar på henne med en blick som tyst säger
det-är-ju-ingen-idé-nu-när-du-redan-hittat-mina-egen-målade-ägg-under-byrån.
Så tittar hon på mig.
"Det kan du väl göra, nu när du ändå hjälpt honom att måla äggen?"
Men det blir ingen Mister Påskharen i år.
Det är inte längre nån som tror.
Jag är genomskådad.
Jag försöker släta över det så gott jag kan.
Låter epoken Påskharen gå i graven.
Och låter epoken Äggjakt med ledtrådar ta vid.
Uppskattad den också.
Amen.
1 kommentar:
Klok hon är! :-)
Skicka en kommentar