Jag hittar ett gammalt foto på trion.
Lil´sis. Jag. Och Big Bro.
Vi tre.
Nere vid Mälarens strand.
På min lillasysters bröllop.
Det har snart gått fem år sen dess.
Mycket har förändrats.
Men mycket är sig likt.
Jo vi har alla tre vuxit.
En på bredden och två på längden.
Halsbandet använder jag fortfarande ibland vid högtidliga fester.
Och min klänning finns kvar i garderoben.
Lil´sis har vuxit ur sin.
Men vi köpte en likadan begagnat,
på grund av kärleken till den.
Just den kärleken har förändrats.
Kärleken till klänningar.
Men Big Bro´s kärlek till pinnar finns fortfarande kvar.
Även om så i mindre skala.
Killar och pinnar alltså.
Mer som en regel än undantag.
Jag blir glad ända in i själen av det där fotot.
Jag borde ha ett sådant uppe på väggen.
Jag har säkert massor av foto jag borde ha uppe på väggen.
Foto som jag inte vet att jag har.
Jag undrar hur många jag tagit.
Sen jag blev mamma.
Jag har avverkat en kamera.
Och är inne på min andra.
Den tar man ca hundratusen bilder med.
Och jag tror att den snart är förbrukad.
Men kärleken alltså.
Till bilden.
Och till barnen.
Hela den här veckan har kroppen min,
värkt av tacksamhet över att få vara mamma.
Till de där två.
Värkt av längtan att snart få vara lediga och tillsammans.
Spela spel, göra små utflykter, fika,
plocka jordgubbar och tvinga dem båda att läsa sommarboken.
För just nu vill jag bara vara med min familj.
Och säkert värker det ännu mer i kroppen för att Big Bro
varit på innebandyläger hela veckan.
Och jag vet att senare ikväll,
när han kommit hem igen,
kommer jag dra i mina gråa hårstrån
över syskonbråk, pre-teen-kommentarer.
Och hans behov att släcka sin x-box-spelar-hunger.
Men just nu värker det i hela kroppen.
Efter Big Bro.
Gemenskap.
Och lediga dagar tillsammans.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar