TGIF

Thank God It´s Friday!
En intensiv arbetsvecka har nått sitt slut. Det är verkligen längesen helgen var såhääääär välkommen och efterlängtad. Men. Nu. Är. Den. Här. Finally!
Till för att ladda batterierna, julmysa med mamsen, se Idol-finalen, baka pepparkakshus (jo hemmagjord deg står i kylen. Hur många vuxenpoäng är inte det?) och så julmysa lite till.

Julens dörr står på glänt

Sjutton dagar kvar. Det börjar lacka mot jul. Jo känslan finns där. Kalendrar överallt, ett antal lussebullar i magen, julkorten är färdigframkallade, julklapparna är så gott som färdiginköpta, en plånbok fattigare och imorse - "Ute i är mörkt och kallt..."

Byns sötaste luciatåg gick av stapeln. Med föräldrar som paparazzifotografer. Klick, klick, klick! För att föreviga sina små guldklimpar. Utklädda till pepparkaksgubbar, tomtar, lucior och stjärngosse. Jo en stjärngosse fanns det. Vår son - the one and only. Han värnar gärna om detta utrotningshotade väsen. Dottern däremot, gjorde premiär som lucia. Med bästa recensioner från mamma och pappa såklart.

Som pricken över i:et intogs skolans traditionella julfrukost. Nybakt bröd, skinka, brunkål, ägg och sill. Jo det sitter finemang efter en föreställning i världsklass. Snacka om ett hjärta fullt av värme, kärlek och julkänsla när färden senare begavs mot jobbet. Och en mage full av julmat. Förstås.

Peter den store

Ingen jul är en riktig jul utan Peter. Peter den store. Hans julskiva har snurrat i dvd´n varje december om och om igen sen den släpptes. Det vill säga nio år.
Det var då som jag och mamma satt i Konserthuset och lyssnade, en smula förtrollade. En scen med fylld med kuddar, en Peter och en körtjej. Då okänd, nu mer än känd. Jag minns att tyckte att Sarah (Down Finer) hade en fantastisk röst. Och med två av Sveriges bästa röster, så kan en julkonsert inte bli mer än smashing. Jag ryser fortfarande när jag hör "Jag tror på dig" eller "Decembernatt" (Halleluja).

From igår finns Peter med oss igen. Peter den store. Kungen av kungarna när det gäller julmusik....

Andra advent

När andra ljuset brinner
är snart Lucia här.
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär.

Versen vi lyssnar på dagligen och som sonen ska framföra i luciatågandet nästa vecka. Min lilla son, som nyss var minst på förskolan. Helt plötsligt störst!

Huset pryds av egengjorda alster från onsdagens pysselkväll. Dörrkrans, ljusstake, hyacintkon och ännu mera hyacinter.

Lucka nummer tre

Lucka nummer tre bjuder lillsnäckan på ett poppigt rosa lyckotroll. Med piercad navel!? Förvisso söt, men kanske klassad som sexistisk av rödstrumpor?
För övrigt idrott för en otränad mamma. Promenaderna är snart ett minne blott, men kanske räknades morgonens fotboll? Där I sprang runt efter en fotboll och jag satt på bänken och tittade på?

Berit, hon är iallafall i rörelse igen. Som om det vore en grisig efterfest och hon bara måste ta till de sista krafterna hon har. Allt för att vi återigen ska kännas oss rejält blåsta. Och hålla oss inomhus. Porta mig från riktig motion i form av promenader. Det är helt enkelt henne jag ska skylla på.
Fast å andra sidan har det istället blivit tid för en eftermiddagslur. För hela familjen. En taktiknap för att hänga kvar länge på kvällens kommande partaj.

Julfika

Förra årets aktivitetskalender var förvisso väldigt uppskattad. Men i år kör vi en lightversion istället - en styck legokalender och en styck trollkalender. Barnen är minst lika glada över dom och jag känner mindre julstress. Fast många decemberaktiviteter håller vi fast vid ändå, som tex julfika med gänget från gamla förskolan. En tradition. Tredje året i rad.

Lussebullar, clementiner, tomteskum, must, glögg och pepparkakor ett måste till fikan. Årets nykomling - Leilas cupcake. Eller snarare flatcake. Inte så toppiga som hennes, men galet så goda! Nästa gång ska de definitivt bakas med riktiga cupcakeformar.

Att välja rätt

Efter att ha varit hemifrån tre kvällar denna vecka, med sen ankomst, känns det helt ljuvligt att få krypa ner i sessans säng. Hon som inte vill somna "on time", utan fortfarande är vaken när jag kommer hem.

Men att ligga där, näsa mot näsa och ha en barnhand runt sin hals.... Det är helt underbart. Mitt i all stress känner jag frid. Och lycka! Tacksamheten väller över när jag inser hur bra jag har det. Att få ligga kvar och titta på den lilla som efter en stund somnat. Det är nästan som när hon var nyfödd - jag har svårt att sluta titta. Känner mig omättlig. Bara lite till... För att sen smyga in till prinsen och titta på hans vackra ansikte. Våra barn, vilken tur att just dom valde oss!