Lite hederligt trädgårdsarbete

Jo men jag var ju hos farbror doktorn igår.

Nä inte hos han den snygge, utan hos nån annan. Modell äldre. 

Alltså mina bihålor vill inte riktigt med mig. Utan kör sitt eget lilla rejs.

Men nu har jag fått piller och tycker redan att det är på det andra hållet.

Mitt håll och min vilja så att säga.

Så idag kör vi lite familjefotografering på fina vänner och hoppas att vi får uppehållsväder.

Och sen kör jag ner händerna i myllan utanför.

Rensar ogräs nu när jorden är dyngsur efter gårdagens ösregn.

Fixar till pallkragen jag köpt.

Och lite annat smått och gott.
 

Lite hederligt trädgårdsarbete helt enkelt. Det skadar aldrig.

 

Helg igen

Jag tyckte inte att det var längesen det var helg och ledighet.
Inte för att jag har nåt emot att vara ledig. Inte. Det. Minsta.
 

Ja vilken helg förresten. Med fiesta de bicicleta och allt.
Trots att min nyfyndade kavaj fick stanna hemma för att lil'sis
tyckte att jag såg ut som en clown. Eller som Ola Selmen.

 

Alltså cykelfester är för jädra kul.

Att cykla hem till folk som man inte känner och sitta där och äta.
Tillsammans med ännu fler som man inte heller känner.

Småprata om ditten och datten, som om man tillbringat hur många
lördagskvällar tillsammans som helst.

Och sen inse att man bott granne med någon inne i stan för tio år sen.

Eller att tappa hakan långt ner i golvet, över att det finns män som helt ärligt inte tycker

att det är konstigare att vara otrogen, än att äta på restaurant istället för att äta hemma med frun.

Behov som behov liksom!? 

(Tack och lov för att han jag är gift med, inte gav "behovmannen" sitt stöd.)
För att sen avsluta med riktig fuldans på lokal
och likt en pensionär, klaga på att "di spelar alldeles för höjt"

(Laxcheesecake - förrätten vi bjöd på)

 

Växthusvisning på en annorlunda måndag

Det är en annorlunda måndag.

Vi ligger på varsin madrass och njuter av solen.

Hon, den lilla härliga, som jag fått hämta tidigare idag.

Pga fallolycka på gården och en ond rygg.

Vi ligger där på mage och tittar på varandra.

"Blunda mamma"', säger hon.

"Du är trött."

Hon känner mig, den lilla härliga.

Hon vet inte vilken berg-och-dalbana som mitt känsloregister har åkt idag.

Irriterad. Arg. Glad. Orolig.
Men hon ser att jag är trött.

Jag blundar en kort stund och upptäcker snart att hon själv somnat.

Där på madrassen. Smekt av dom ljumma och varma vår-sommar-vindarna.

Själv tar jag sats och utforskar tillväxten i våra små växthus.

Dom billigaste. Dom bästa. Och återvinningsbara.
Gamla plastförpackningar till vindruvor och tomater.

Det händer grejer där nere i myllan.

Körsbärstomater, solrosor och basilika tar plats.
Nog är denna årstiden att föredra framför vinter och snö.

Ett år äldre. Och klokare.

Det är nåt konstigt det där med födelsedagar och ålder.

För det är inte längre som när man var liten och låg i sängen

kvällen innan och absolut inte kunde somna.

För att morgonen därpå, vakna långt innan mamma och pappa

kom med ja-må-hon-leva-sång och det bästa av allt - förstås - presenter!

 

Nu stupar man i säng och somnar på studs

(framförallt om man varit på cykelfest)

och vaknar först när klockradion ringer och man måste upp

för att hämta hem barn som ska delas ut på diverse kalas.

Och så att mannen under tiden hinner åka iväg och köpa present.

 

 

Fast det är på något sätt bra det med.

Att dränkas av barnens grattiskramar och att äta glass på Surfhyddan.

Blicka ut över havet och nästan känna sig som om man vore utomlands.

Totalt avslappnad. Utan tankar på morgondagen.

Med två barn som leker snällt med varandra på stranden.

Och med en man som sitter i korgstolen brevid. En man som är min.

 

F som i...

 

....fri fredag, friendship å fika.

 

Livet är allt bra ibland. Eller för det mesta.

Men ibland har man det sådär lite extra bra.

Som t ex när man har en kär gammal väninna på besök en hel dag.

En sån där som man har känt i tjugoett år och som allt som oftast glömmer bort min födelsedag.

En sån där vän som man har djupa och värdefulla samtal med,

 så att man glömmer bort tiden som bara rinner iväg.

En sån där vän som ger mig en kick i baken mot rätt riktning.

 

Sådana vänner växer inte på träd. Det gör dom sannerligen inte.

Och jag är glad över att ha henne och några till av den sorten i mitt liv.

Tack för att ni finns!

 

Kärlek.

 

Små jordgubbstårtor

Det här inlägget var, sedan länge, tänkt att handla om mitt första sprungna tävlingslopplopp. Ever.

Här jag skulle berätta hur stolt jag var över att ha tagit mig igenom fem kilometer på Vårruset.

På trettio minuter. 

Hur lil' sis, Big Bro och han jag är gift med stått och hejat på mig allt dom kunnat.

Hur vi efteråt njutit av picknickkorgen på en filt i parken....

Så var det tänkt. 

Men influensor, inflammerade axlar och en förbannad dryg förkylning 

(Som jag fortfarande dras med!?),

har satt rejäla käppar i hjulen.

För att springa fem kilometer idag, det är alldeles otänkbart.

Gå fem kilometer, absolut.

Men springa, nä.

 

Så istället för att springa runt i vackra grönskande parker,

så bjuder jag på muffinsrecept som utlovas sen tre evigheter.

Muffins som smakar som jordgubbstårta med grädde.

 

Recept

 

100g smör

2 ekologiska ägg

1,5dl strösocker

1 tsk vaniljsocker

2dl ekologisk mjölk 3%

1citron, skalet

4dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 nypa salt

marsankräm

1. Vispa upp marsankrämen enligt anvisningar på paketet
2. Sätt ugnen på 175 grader varmluft om du vill göra stora muffins,

och 200 grader varmluft om du vill göra små muffins.

3. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker poröst.

4. Rör ner smält smör, mjölk och rivet citronskal.

5. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och rör ner i muffinssmeten.

6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt.

7. Fyll dina muffins med jordgubbar eller annat gott

8. Lägg sedan marsankräm i en sprits och spritsa ut valfri mängd,

 när du tryckt ner spritsen en bit under smetens yta.

9. In med dom i ugnen ca 10-12 minuter.

 

Om man vill kan man toppa med lite grädde vid serveringen.

 

Smakar mumma. Smakar sommar.

Festligt värre

 

Traditionell 1:a maj uppvisning för gymnaster checkas av.

I vanlig ordning får jag trycka ner mig i mina vita byxor och gästspela på mattan med E.

För att senare, i vanlig ordning, titta på elitkillarna som slår volter i luften.

Volter som får mig att nästan tappa andan. 

Volter som är så fruktansvärda powerfulla att publiken imponerat

suckar högljudda "Åhhhhh!" mest hela tiden.

 

Sånt där tar på krafterna. Att titta på alltså.

Så sen vandrar vi hemåt och ställer till med födelsedagskalas.

Bjuder på fille och bästa pastasalladen.

Och hemmasnickrad tårta förstås.

En sån där som påminner om barndomen, fast i ny tappning.

Och med nya smaker.