Jag tror att det börjar dra ihop sig

Jag tror det är dags nu.

Att låta julstämningen få en chans att göra sig påmind.

För i år ska jag vara ute i god tid. Det har jag bestämt.

Och förresten sa en annan första-klickare-mamma till mig förra veckan,

att det är okej att lyssna på julmusik från och med första november.

Så jag hakar på. Drar igång kungen av julsånger. Peter Jöback.

 

  

Tänder min lykta från Majas Cottage.

Den vackraste man kan ha.

Full av mjuka älskvärda julord.

Och så kör jag igång redigering av några av alla de tomtebarn jag ska föreviga.

 

Bara 43 dagar kvar.
Jag tror att det börjar dra ihop sig...

Äppel, päppel, pirum, parum

 

Jag är sån där som älskar äppelpaj.

En sån, som letar ursäkter för att få baka och äta sån.

Och jag har hittat en idag. En ursäkt.

För nog ska far ha en på sin dag. Det ska han.

En sån där knäckig en, med doft av kanel.

Som vi snart ska bädda in i fluffig vaniljsås.

Och låta den slinka ner för strupen.

 

 

 

Knäckig äppelpaj

 

5-6 äpplen

150g smör

1½ dl vetemjöl

3 dl havregryn

1 dl socker

½ dl sirap

1 tsk bakpulver

kanel efter smak

 

Smält smöret och låt det svalna.

Dela äpplena och lägg dom i en pajform.

Blanda ihop alla torra ingredienser.

Häll i det smälta smöret och sirapen och rör om.

Strö degen över äpplena och ställ pajen längst i ugnen.

175 grader, 30 minuter.



Ikväll somnar jag ovaggad

Lördag, med en morgonutsikt full av flickor på tå och klädda i tyll.

Flickor som fullständigt älskar dans och sin halvtimme i salen.

Jag sitter förstås och tittar på. I vanlig ordning.

I klippställning, tills mina pensionärsliknande spiror domnar bort.

Lördag, så även en eftermiddag i skogen.

Den som idag är ruggig och blåsig.

Men som bjuder på mys med Jennica och Nellie.

Tjejer som jag hittat i blogglivet.

Tjejer som har sina fina småtjejer med sig ut i skogen.

Som dricker varm choklad och te inkurade i vindskyddet.

Och snaskar på kakor.

Det blir en sån där lite lugnare lördag på nåt vis.

En sån som jag behöver.

Med frisk luft i lungorna och choklad i magen.

Med soffmys och kramar.

Så ikväll somnar jag ovaggad.

Absolut....



Innanför har kaoset gjort sitt intrång

Jag älskar att stå i köket på morgonen och se hur solen sprider sitt ljus in i vårt uterum.

Jag älskar lugnet av de vädrade täckena som hänger där ute.

Av de sista stackars tomaterna som överlevt stormen.

Och av citrusträdet som snart har förvandlat frukter från grönt till orange.

 

 

Man kan inte tro att det finns annat än lugn i vårt hus när man tittar ut där.

Man kan inte tro att jag fullständigt stressat sönder min hjärna de tre senaste dagarna.

Att jag är så stressad så att jag kör förbi biblioteket när jag och barnen bestämt oss för att åka dit.

Eller att jag lånar Wii-spel där och åker hem med ett tomt fodral,

 eftersom jag glömt gå fram till disken och be om skivan.

Eller att jag senare lyckas dra in till stan för att äta med mammorna

och glömmer kontokortet, som gett mig passport till parkeringshuset,  i bilen.

Ni vet när stressen inte längre blivit hälsosam. Eller räknas som positiv.

 

Så inte är det konstigt att jag älskar att titta ut där ute.

På ljuset och lugnet.

 

Jag tror att jag behöver helg.

Jo jag behöver verkligen helg...



När fröken Johansson, blev fru Carlsson

 

Det är en halv evighet sen nu.

Då fröken Johansson, blev fru Carlsson.

Och jag som lovat visa några av mina bilder från den dagen.

Deras bröllopsdag, tillika den varmaste sommardagen på hela året.

En dag av kärlek, vackra människor och lycka.

Kryddat med en liten, liiiten  uns av galenskap....

 

Håll till godo!

 

 

 

 

När det är slut på det roliga

 

Vi har firat färdigt nu.

Nu har vi moffat i oss clementinpumpor, bananspöken, gräddbullsspöken,

pumpatårta, chokladspindlar, pumpapaj och nutellakletiga cookieskäftar.

 

 

Vi har trickat och triiitat.

Samlat in lite candy och en och annan guldpeng.

Och låtit sockerspeedade kusiner fått härja runt hos mormor.

Ståkkhålm vs Skaune.

 

Ja, dom där kusinungarna alltså.

Dom har bara för roligt när dom ses.

Från start till målgång.

Och mina små älskade ungar tycker det är så ledsamt när de skiljs åt.

Dom saknar dom redan.

Vill ses snart igen.

 

Men nu tar vi farväl av lediga dagar, Halloween och kusinstoj.

Nu kör vi snart måndag, vardag och nya tag!



Till dom saknade

 

Vi beger oss till kyrkogården.

Till dom som inte mera finns. Men som är så saknade.

Till dom som vi aldrig släpper taget om, i våra hjärtan.

 

Vi sitter stilla i den mörka kyrkan.

Bara vi tre. Ensamma.

Jag i mitten, med ett barn på varje sida.

Mina långa höns-mamma-armar breder ut sig över dom

och trycker dom tätt intill mig.

Ser på ljusen som vi tänt.

Sniffar lite på lil´sis hår, som av misstag blivit smått bränt.

Och tänker på våra vänner som fortfarande är uppe i sin djupaste sorg.

 

Det sägs att tiden läker alla sår.

Och kanske är det så. Att såren blir mindre och mindre.

Men försvinner gör dom aldrig.

Dom gör bara inte lika ont.

Men dom finns där för alltid.

Som ett ärr i själen.

 

För ni som funnits, kommer aldrig att glömmas bort.

Ni kommer alltid att fattas oss.