Det finns kärringar och så finns det kärringar.
Det finns dom där som tillhör den bitchiga varianten som man undviker och aktar sig för.
Och så finns det dom där andra.
Dom där små. Som oftast bara byter till kärringskepnad vid påsk.
Dom som klär sig i hucklen och får mammas läppstift insmetade på kinderna.
Dom som tar en evighet att lägga på kvällarna för dom ska bara som Alfons.
Dom som lägger armarna om halsen på en och säger "jag älskar dig"
Och som somnar på min arm under tiden som jag burrar in mitt ansikte i det rufsiga nackhåret.
Det är dom små kärringarna jag tänker på.
Och jag tänker att den här tiden kommer snart att vara förbi.
När jag får ligga i samma säng som en liten kärring, för att hon inte kan somna utan mig.
Gud vad jag kommer sakna dom stunderna om några år....
