Det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig

Jag gör det.

Springer milen.

Varken en meter mer. Eller mindre.

Tio.punkt.noll.kilometer.

Så nu vet jag att kan. Att jag orkar.

Även om formen inte alls är densamma som förra året.

Sen blir det belöning. Den bästa.

Och jag som från början inte tänkt att milen skulle avslutas vid bryggan,

har därför lämnat badkostymen hemma.

Men hey, jag har ju svart träningsbehå och svarta trosor på mig

så who not? 

Och det är väl ändå ingen här just nu som jag känner...

Jag tar mig ut på bryggan.

Stannar vid bänken längst ut för att kravla mig ur löparkläderna.

Tittar ut över havet och ser arbetsrelaterade föräldrar och barn - 

precis där jag tänkt smyga nerför stegen.

Spets. 

Sa jag att det är en bred spetskant längs midjan på trosorna?

Att de inte ser de minsta sportiga eller neutrala ut?

Jag backar inåt land igen.

Inser att jag på nåt märkligt sätt kommer att känna mig väldigt obekväm och naken,

 i min outfit om jag står där och småsnackar barnet och hans pappa i det drygt knähöga vattnet.

För doppa mig tänker jag banne mig göra. Om jag så måste gå en bit längre bort från bryggan.

Och det är så det blir.

En bit längre bort, springer jag ut i vattnet snabbare än Usain Bolt på femtio meter.

Slänger mig snabbt i och håller mig under vattenytan.

Det är lika magiskt varje gång.

Då värme möter kyla. Och varenda cell i kroppen känns levande.

Sen simmar jag in igen. Så långt in jag bara kan.

Smyger mig fram till löparkläderna och trär på mig dom igen.

Tittar mig runt omkring med "det-var-väl-ingen-som-såg-mig-minen"

och fortsätter hemåt som om ingenting hänt.

Känner mig nästan kriminell och tänker att det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig.

Amen.