Så här års brukar vi vara utomlands.
Oftast på Mallis för att vara exakt.
Kan hända nåt annat ställe också för all del.
Men Mallis alltså.
En av våra favoriter alla kategorier som barnfamilj.
Och jag som lovat och svurit mig själv att snart komma tillbaka igen,
för att ta regnfria bilder i byn där Nutellamannen och hans bästa fru gifte sig.
Trots att jag kände mig smått åksjuk av den galna taxicaffisens framfart upp över de slingra vägarna.
Och han-jag-är-gift-med som lovat lil´sis att hon skulle få bada i hotellets djupa pool
varpå inget fortfarande har hänt.
(det där glömmer hon ALDRIG!)
Så vad hände egentligen?
En septembermånad utan en extra veckas sol och värme?
Hur gick det här till?
Fast havsbad blir det iallafall.
Idag. Igen.
Och jag som gått runt som en halvsunkig zombie med ögonen i kors hela eftermiddagen,
vaknar åter till liv.
Vågorna är på gränsen till för höga.
Längre bort, kajtar några andra i solnedgången.
Jag tar några snabba dyk och känner vågornas kraftiga energier när jag åter tar mig upp för stegen.
Det är en jäkla kick.
Helt omedvetet börjar munnen forma wow-och-hååååå-läten.
Det bubblar i hela kroppen och jag vet inte om jag ska gråta eller skratta.
Jag gör nästan båda.
Gråter för att det är så fantastiskt vackert över havet.
Innan skrattet snabbt tar över för att jag är så jäkla lycklig.
Just i denna stund.
Det bubblar. Och jag skrattar.
Och det är så befriande att sitta där en kort stund och ha bryggan för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar