Innan jag går och lägger mig och snusar på en av de ljuvliga

Det är inte klokt vad sköna höstlovsdagar far förbi i svindlande fart.

Det är sovdags för längesen.

Men innan jag går och lägger mig och snusar på en av de ljuvliga,

är det nån tvätt som ska hängas och nån godisbit som måste slinka nerför strupen.

Sådana där godisbitar som jag egentligen köpt till 

små dörrknackade barn som kommer framåt helgen.

Sådana som ibland skrämmer skiten ur våra egna och säger Bus eller godis?

Till en början hade jag tänkt dela ut små ketchupflaskor med bakpulver i,

till varje gäng. (googla det vet jag)

Men han-jag-är-gift-med tycker inte man ska göra sånt.

Man ska liksom inte utmana ödet och eventuellt få dubbelt tillbaka....

Jo sovdags. Alltså.

Det tar på krafterna att härja runt i den vackraste bokskogar av alla.

Där löven ser ut som guld.

Och där solen skiner som i en saga.

Efter vår traditionella promenad och fika,

sitter jag ensam kvar och tittar på våra barn.

Hur de skuttar omkring på hinderbanan.

Självständiga. Redan.

Fast det inte alls längesen vi behövde hålla deras hand.

   

Det sägs att sju och tio år är en bra ålder.

Jag tycker inte att sex och nio är så tokiga heller.

De är för det mesta helt underbara.

Precis som våra extra lediga dagar tillsammans.