Det är bara galningar som gör sånt

Jag vaknar upp.

Känner tyngden i min kropp, från en evighetslång arbetsdag dess för innan.

Ni vet mumietrött. På gränsen till orörlig.

Jag grämer mig lite över att jag bestämt springdate den här morgonen.

Med mig själv förvisso. Men ändå.

Ett tag är jag inne på att ge mig ut och springa halv fyra mitt i natten.

När lil'sis väcker mig för en världslig sak

och tankarna sedan för ovanlighetens skull åker karusell i huvudet på mig.

Men springa mitt i natten för att komma till ro igen - det är bara galningar som gör sånt.

Så jag smyger mig ner till kylen istället.

Trycker i mig tre överblivna morotsmuffins med sockersöt glasyr.

Går tillbaka upp och somnar helt oförklarligt.

Ljuset återvänder och jag piskar mig själv en smula.

Tvingar ut mig på cykelbanor och gator.

För idag är en sån dag då huvudet måste vara lite extra på skaft.

En dag då knoppen behöver friskas upp.

Så jag springer.

Ungefär lika graciöst och smidigt som en elefant. Men jag springer.

Jag springer ner till havet.

Och gör precis det som måste göras.

Ett dopp i det blå.

Och ett tappa-andan-så-härligt-skrik uppför trappan.

Det är jag och havet.

Och strax därpå, ett möte med min badkompis där på bryggan.

Vi har inte setts sen en tidig morgon i oktober.

Jag och den gamle mannen med leendet på läpparna och en stor kula på magen.

Varje gång vi ses blir jag så glad åt våra små korta morgonsamtal.

Och varje gång vi träffas tänker jag vad härligt det är att få småprata en stund med äldre människor.

Det kommer garanterar bli fler sådana här morgnar framöver.

Med löpturer, svalkande morgondopp och chit-chat med min favoritfarbror på bryggan.
Bästa starten på dagen.