Att klamra sig fast i juletid

Jag vet inte när en vana blir en vana,

men nu har jag (efter tre kvällar på raken) iallafall vant mig vid att somna mellan två små barn.

Vakna till klockan elva och krypa ner till en tevesoffa och äta en lussebulle eller två.

Sen är jag pigg må ni tro.

Känner mig som en brottsling,

som bryter mot mina egna lagar och inte kommer i säng före midnatt.

För det är jullov. 

På riktigt nu.

Efter gårdagens skolavslutning med lussetåg och skönsång, 

 är det morgnar utan klockor som ringer.

Det är lussebullar som åter bakas på nytt.

(hej hur ska jag annars kunna fortsätta min vana?!)

Och nån slags dragkamp om att försöka få mina barn intresserade av gemensam tid med BARA mig.

Jag fattar det.
 Jag fattar att kompisarna är roligare än en fyrtio-plus-morsa som ömsom tjatar och smutstvätt på golvet. Ömsom klämkäckt försöker hitta på nåt hemma att locka kiddosarna.

Sju och tio år.

Och dom är redan på väg från mig.....

Så jag klamrar mig fast.

Njuter av våra samtal på tu man hand.

Tänker att om några väldigt få år - 

somnar jag inte längre inträngd i en dubbelsäng med en unge på varje arm.

Får jag ingen hjälp med gran-på-klädningen.

Och får inte heller halva diskbänken nermjölad av lil´sis -

samtidigt som hon berättar att hon vill vara som mig - för att jag (i hennes ögon) kan allting 💕