Egentligen har jag inga som helst problem med att ta det lugnt.
Att göra ingenting.
Jag ser mig inte som den här rastlösa typen.
(åh, gud nu vet jag inte vad kollegorna kommer säga)
Jag har bara så svårt att unna mig att sitta still.
Göra. Ingenting.
Precis som att jag inte förtjänar det, utan att ha dåligt samvete.
Det är helt galet, jag vet!
För det är ju troligtvis ingen annan som tycker så. Bara jag.
Men det här jullovet övar jag duktigt på att gå utanför prestationsboxen.
(Sjuka barn verkar ju av nån anledning motverka just det behovet)
Jag sover länge på morgnarna.
Hänger nästintill kriminellt mycket framför teven.
Ser t o m program i repris!
(Okej, jag erkänner, det var bara för att det var Kent)
Stoppar i mig allt som inte finns i kostcirkeln.
OCH - har inte ens dåligt samvete för det!
Och det! Det är själva poängen i den här sagan.
Att tycka det är okej!
Men det ska också erkännas att det är skönt att kliva ur vab-pyjamasen efter åtta dagar.
Och göra nånting annorlunda.
Så idag tar jag och hon-den-feberfria tag i målarburken som stått och gonat till sig i förrådet
en månad eller två.
Och kladdar in hela sovrumsväggen i krita.
Jo, vi börjar så.
Med en vägg.
Och sen kör vi en Ernst på det.
"Sitter och känner in rummet"
Men jag tror det blir bra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar