Har man lovat, så har man

Denna vecka, ska gudarna veta att jag utfärdar det ena slaget efter andra, 

mot pepparkakspysslandet.

Hur jag kämpar för att vända det till min fördel.

Jag som brukar ha ganska bra tumme med pepparkakshus och pepparkaksdeg.

But this year...

Just giving me THE finger....

Jag lockar mina barn med pepparkaksbygge.

Det är så man får göra nuförtiden, för att stjäla lite ensamtid med bara de två.

Jag är en sån som älskar det där, 

att bara få vara vi tre ibland.

Utan aktiviteter i hasorna. Eller kompisar.

(Missförstå mig rätt. Jag är glad och tacksam att barnen har vänner.

Men ibland är det skönt att bara vara vi)

Det jag INTE älskar, är när det blir annat än jag tänkt mig!

När en hel jäkla gavel till pepparkakshuset självmant lägger sig 

och drar en längd ryggsim i stekpannan med smält socker.

Det där übervarma sockret som man lik förbannat bränner sig på varje år,

bara för man ska vara så jävla genompräktig och inte gå loss med limpistoler istället.

Och sen när man ska göra pepparkaksdeg klockan tio en fredagskväll

och man inser att det fattas malen kryddnejlika i hemmet och försöker lösa det med att bokstavligen hamra sönder hel nejlika, till nåt som blir ser att vara små muslortar.....

Men som ändå inte ger upp och fortsätter med degjäkeln och inser att man glömt bort att hälla i sockret och att degen mer ser ut som en ljusbrun moderkaka.....

Ni vet.

Schack matt.

Tack och godnatt.

Med siktet inställt på att hänga på Icalåset imorgonbitti och komplettera med nya ingredienser.

Och tålamod.

För har man lovat fyra ungar att baka pepparkakor,

så har man!