Med chokladask. Och utan måsten.

De är nästan decembers bästa.

Dagarna när julflängandet är över

(även om vi har ett väldigt nimmt sådant)

och man är kung över soffan och fjärrkontrollen.

Dagarna MED den röda chokladasken inom räckhåll.

Och UTAN måsten.

Vi hade det fint igår. 

På julafton.

Bättre än vi vågat hoppas på.

Vi laddade bilen full med julklappar och baciller.

Och tog med oss de till (välinformerade) mormor och kusinerna.

De trivs med varandra, de där fem.

Även om det är svårt att tro, av det dramatiska Norénfotografiet att dömma.

Det är fullt av hemligheter det där.

För vem kan ana att ett av barnen har födelsedag på samma dag som självaste Jesus?

Att det tredje längsta barnet är kalenderåret yngre än det fjärde?

Att minstingen måste titta uppåt, för att pappa hennes håller undan taklampan?

Eller att den röda tomteflickan ärvt brorsans baciller och ska vakna upp på natten sen, som en stekhet febersill?

Vi åt förstås massor av mat.

Och det kanske de flesta räknat ut.

Så pass mycket att både jag och Big Bro hade riktig magknip på hemvägen sen.

Och tomten - han kom!

 Efter en evighetslång längtan.

Med en massa klappar i sin säck.

Och en ovanligt hes stämma.

Jo tomtar kan tydligen också vara lite smårisiga så här års.

Som alla andra.

Men rackarns vad barn kan vara Usain-Bolt-snabba när presenterna ska hämtas hos tomtefar.
Från stolen, till tomten och tillbaks på nio och femtioåtta.

Gårdagen alltså,

med traditonellt julfirande.

Med de efterlängtade kusinerna som vi inte träffat sen i somras.

Och idag.

Praliner. Soffhäng. Promenix.

Och en febrig lil'sis, 

som plinkar keyboard när febernedsättande kickar in.

Julefrid i juletid.

Amen