Bakom fasader och låsta dörrar

Jag åker längs huvudgatan i vår by.

Vår fina, skyddade lilla by.

Här bor folket som är välutbildade och lyckade.

Folket som gör karriär och är socialt kompetenta.

Som har massor av vänner och alltid hälsar glatt på allt och alla.

Vår lilla idyll. Vår lilla bubbla.

Där inget ont kan hända. 

Eller nå oss.

Men blodet fryser till is i mina ådror, när jag kör längs huvudgatan.

Dom där orangea banden...

Jag vet vad dom betyder.

Ett band betyder en misshandlad kvinna i vår idylliska kommun.

Två band står för två misshandlade kvinnor...

Jag följer hela vägen.

Blir kallare och kallare.

Och mer illa berörd.

Jag får det till etthundratjugoen...

Och då tror jag att jag missat några.

Ett.hundra.tjugo.en!

På byn pratas det om de nyanländas kvinnosyn.

Om rädslan för kulturkrock.

Men varför i helsike pratas det inte om de etthundratjugoen misshandlade kvinnorna?

Eller rättare sagt direktörer? Karriärister? 

Om svenska välutbildade män som missbrukar sin makt i vår by?

I hela vårt samhälle?

Män som förtrycker kvinnor.

Som får kvinnorna att tro att de inte är värda nåt bättre.

Det är som om sånt inte händer här.

Men under ytan...

Bakom fasader och låsta dörrar.....

Små små sprickor i kristallen.