Att ha tagit sig in i borgen

Efter en evighet av år,

får vi äntligen till det.

Vi lämnar motorvägen.

Svirar in på zick-zack-vägar.

Rakt ut på slätten.

I det absoluta middle-of-nowhere.

Och så hamnar hon och jag här.

Lil´sis och jag.

På en innergård.

I en Hansastad.

Och jag blir förtjust - direkt!

Jakriborg.

I nästan tjugo år har jag varit nyfiken på det där stället.

Med dess arkitektur, som inte liknar nåt annat.

Än nåt tyskt.

Så vi låtsas lite.

Att vi hänger på en tysk julmarknad.

Bäddar in oss i hantverk.

Sång.

Blomster.

Och julfeelings.

Och så spelar hon på chokladhjulet.

Och vinner!

Ett litet jäkla kexchoklad!

Det måste ändå vara drömmen!

När man är glutenkänslig.....

Så jag föreslår att hon får byta in det mot nåt annat.

Ätbart.

Och glutenfritt.

Hon kommer genast på nåt!

Soc.ke.rva.dd!

Sånt där härligt rosa fluff.

Djävulens påfund.

Som fastnar på fingrarna.

I ansiktet.

På kläderna.

Och säkert på insidan av en bildörr..

Sockervadd måste vara bland det mest meningslösa som finns.

Enligt min mening.

Och egentligen skriker hela kroppen nej.

Medans munnen säger ja.

Amen laktoskänslig. Och gluten.

Hur mycket kul får man då äta?

Så vi ställer oss i kön.

Till brända mandlar.

Och sockervadd.

Laddar swischen.

Och får veta att det rosa sockereländet är slut.

Sen känns Hansastadt inte längre så kul.

Lil´sis blir sur.

 På brända-mandel-slash-han-som-luras-om-sockervadd-killen..

Och hon mumlar nåt om att "det är väl ändå bättre att ha med sig för mycket än för lite"

Och så ratar hon honom som affärsman.

Så vi lämnar borgen in-the-middle-of-nowhere.

Äntrar motorvägen igen.

Men vi är ändå överens.

Om julmarknad och Jakriborg.

Vi kommer hit igen.

Nästa år.

Det gör vi.

Iallafall.