Och så har den ankommit.
Stressen.
Den förbenade julstressen.
(advent = ankomst)
Jag drar ner stjärnorna från vinden.
Mumlar.
Svär.
Förbannar min rygg,
medans jag kryper ut genom den Fort-Boyard-stora-cell-luckan
Så att vi hinner hoppa på det där adventståget.
I sista minuten.
Det är såååå mysigt med advent.
Med en sur morsa.
Som jagar övriga familjemedlemmar med blåslampa.
Lugnt och stilla.
Stilla natt,
heliga natt.
Familjen flyr.
När humöret gryr.
Till lunch är det fridfullt.
Igen.
Utomhus knastrar ösregnet.
Och tappra små tärnor lyser upp den tjuriga skånska vintern.
Inte ett öga är torrt.
Och inte hela några kläder.
Men de där vitklädda tjejerna alltså -
awesome!
Stämningsfullt i kubik!
💗
Sa jag att det regnade förresten?
Det måste nog varit första gången i mitt fyrtiotreåriga liv,
jag sett tomten med paraply.
Så första advent.
Nu är jag redo.
Jag har fått upp stjärnorna.
Snart ätit upp en hel sats lussebullar.
Handlat hem amaryllisen.
Tryckt ner rumsgranen i en för liten kruka.
Och har krans och hyacinter i uterummet på vänt.
Advent, alltså.
Jag fattar varför det betyder ankomst.
Jepp.
Det är för att advent kommer,
vare sig man är redo eller ej.
Men nu är det här.
Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar